Tecken?

Oförklarliga tårar och allmän känsla av ledsamhet och tomhet. Är det tecken på depression? Varför mig - varför nu? Är det resultatet av en hektisk höst med att lära känna ett nytt barn, amning, mindre sömn, styling, husförsäljning, tomtköp, husritningar och husleverantörer...? Kanske inte så konstigt efter allt... eller?

Undrar när (om?) livet lugnar ner sig?

hur mycket påverkar jag själv?

ett impulsivt yoga-pass på friskis o svettis gjorde gott för själen... även om jag måste erkänna att jag först blev lite besviken när barnen var vakna när jag kom hem... usch - trodde aldrig man skulle känna så - men de var lugna och goa - kanske är det mig och mitt välmående allt hänger på?!

stresshormon på topp

...livet som trebarnsmor tar kanske ut sin rätt - känner mig håglös och utmattad... 24 timmar av dygnet har jag minst en (1) liten sårbar människa med stora behov i min närhet - ibland tre (3) eller till och med fyra (4), alla med sina förväntningar av en mamma/livspartner. Inom mig har jag en evig längtan efter egen tid - en liten andhämtning bara - en stund av ro och tystnad, utan att behöva visa hänsyn och finnas till för andra - bara finnas till för mig själv. Stressen kryper inom mig och jag lever definitivt inte i nuet, vilket jag borde!

Rubrikens innebörd

När jag startade den här sidan (som jag fortfarande inte riktigt vet syftet med?!) var orsaken en stresshanteringskurs som gav mig många tankar som jag behövde bearbeta på något sätt. Särskilt träffad kände jag mig av Honungsfällan, läs själva:

"Motivationen i det aktiva arbetet kan bli så hög att familj, fritid och semester ses som irriterande avbrott i arbetet - istället för att familjen och ledigheten är en källa fylld av återhämtning. Detta är början till ett arbetsberoende som kan leda till utbrändhet eller – uttryckt i medicinska termer - utmattningssyndrom. Bakom denna motivation döljer sig ett farligt adrenalinberoende som beskrivs av professor Björg Aase Sörensen vid Arbeidsforskningsinstitutet i Oslo som ”Honungsfällan”.

Honungsfällan
Medarbetare som fastnar i den så kallade ”honungsfällan” glömmer bort behovet av balans i livet och låter arbetet konsumera allt fler av dygnets timmar och den intellektuella förmågan. Arbetet, som är mycket stimulerande och utvecklande, leder till att medarbetaren blir mer och mer beroende av arbetet för att uppleva mening i tillvaron. Beroende yttrar sig på olika sätt. Alkohol och droger är ett sätt – arbete ett annat. Arbete som utmanar och leder till att medarbetaren spänner bågen lite extra, ger ett adrenalinpåslag som upplevs lustfyllt. Adrenalin är beroendeframkallande. Med höga halter av adrenalin i kroppen mår de flesta av oss mycket bra och kan uppleva oss som osårbara. Nya arbetsuppgifter med större krav ger ytterligare lustfyllda upplevelser i arbetet – behovet ökar av mer adrenalin. Adrenalinet kan liknas vid honung – sött och gott – men förödande klibbigt. Ju längre tiden går desto mer adrenalin krävs för att ge tillfredsställelse i arbetet, och till slut orkar inte kroppen mer – den kollapsar.”