Jag orkade inte riktigt hela vägen fram till semestern i år, med en arbetsvecka kvar tog luften ur och jag föll...
Behöver inte någon medicinsk utredning, symptomen talar sitt tydliga språk. Jag kan rabbla upp några klassiker såsom muntorrhet, klump i halsen, känsla av hjärtat i halsgropen, sömnstörningar, avslappningssvårigheter, irritation, nedstämdhet, gråtmild, smärta i nacke, axlar, skuldror, huvudvärk, fysiskt orkeslös, trött, okoncentrerad, disträ, tankspridd. Det räcker förmodligen för att de flesta kan ställa diagnosen
stress.
Inget kärt återseende av en gammal bekant direkt, men förhoppningsvis är jag tillräckligt erfaren och har upptäckt signalerna i tid och kan göra något åt det innan det är för sent. På riktigt. Famlar dock lite kring
vad jag ska göra. Jag är rätt påläst vid det här laget och vet t.ex att fysisk ansträngning är bra, regelbunden och nyttig samt varierad kost, pauser, återhämtning, avslappning, sömn, egen tid - balans i livet. Enkelt - bara att sätta igång! Eller? Motivationen borde det inte vara något fel på men kanske är det brist på ork... En massage skulle sitta fint - en rejäl genomkörare av det övre ryggpartiet åtminstone. En hälsokontroll borde bokas in omgående - det var länge sedan... Prioritering av egen tid och inga måsten. Frågan är om jag borde göra en radikal förändring? Problemet är ju att jag hela tiden söker mig till utmaningar, vilket leder till det här resultatet. Det är min person. Går den att ändra? Vill jag det? Alternativ?
När jag kom hem från jobbet idag fixade mina äldsta två barn (10 och 8 år) middagen (med lite stöd) - lasagne och sallad med vinägrett - och efter maten fixade minstingen (5 år) jordgubbar och vispgrädde. Lycka att se dem stå i köket och samspela! Fyra dagar kvar på jobbet. Inga inbokade möten och jag funderar starkt på att reducera arbetstiden åtminstone med någon timme per dag. Kanske en helt ledig dag då jag bara borde göra ingenting? Kanske.
