Tro det eller ej, men i slutet av april - faktiskt på morgonen på min 40-års dag! - vaknade jag i min säng och fick en stroke...
S T R O K E
Jösses! Stroke! Det är en sjukdom som äldre människor får, som leder till halvkroppsförlamning, depressioner och som leder till stor förändring. Inte minst till hjärnförsämring!
Jag har ganska nyligen hört om ett enda fall av stroke hos en ung människa, en 32-årig tjej som fått börja i första klass för att kunna forma bokstäver igen...
Inte jag!? Inte nu?!
Ambulansen körde med blåljus och sirener de tre-fyra milen till närmsta lasarett. Jag glömde till och med ta med mig glasögonen som jag normalt har varje dag. Ambulanssjuksköterskan (som var manlig) sa till mig med ledsna ögon när han tog sin hand på min axel, "Jag måste ju säga att något har hänt i din hjärna... Kanske har du fått en subaraknoidalblödning (jag har googlat stavningen!)." Mitt eget tal var vid det laget inte det bästa utan jag sluddrade nästan oförstående "Men jag blir väl bra?!"
Det har varit min inställning sedan allt hände. Att allt ska bli som vanligt igen. Herre Gud! Jag är bara fyrtio! Jag är småbarnsmamma - jag har tre barn under elva år!
Min fyrtiodag följdes av drygt två veckor på sjukhus, bortsett från en helgs permission med rullator.
Idag, en och en halv månad sedan händelsen är jag betydligt bättre. Även om jag fortfarande inte är riktigt bra. Jag blir trött och måste vila, kan inte riktigt koncentrera mig som förr, blir påverkad på talet och behöver tänka mer på att artikulera eller att inte sluddra, särskilt när jag blir trött. Mitt körkort togs när jag skrevs ut på tre månader, och vi får väl se hur och när jag får det tillbaka. Inledningsvis förstod jag att jag inte kunde köra bil eftersom koncentration och uppmärksamhet påverkats, men nu har det blivit lite bättre. Än återstår nästan två månader. Mycket kan hända.
Jag tränar på min balans. Först, på sjukhuset, med rullstol och rullator sedan gående i trappor - även om det krävdes stöd/hjälp och inte gick särskilt fort. Sedan hemma, balansgång på mattkanten och nu, sedan igår (!) på gymmet med det program min sjukgymnast på vårdcentralen tog fram åt mig. Jag kan inte springa - jag som kommit igång med joggingen! Nåväl, jag kan i alla fall gå på bandet, även om det inte riktigt är som förut. Men jag lever!!! Och jag blir återställd - om jag ger det tid sa läkaren... Kanske blir jag inte riktigt stark igen i höger sida, men det är väl bra att jag är vänsterhänt då! :) Man får glädjas åt "det lilla" som i mitt fall är mycket!
