Bloggen Honungsfällan verkar ha blivit min egen avskärmade plats när jag söker ett andrum i tuffa tider. Alltid varit beroende av att skriva. Alltid haft ett speciellt behov av att "tömma systemet".
Hade inget tydligt syfte eller mål med bloggen från början, och har ännu inte lagt ut den officiellt, trots att det gått över ett år sedan jag skrev mitt första inlägg. Vet inte om jag kommer publicera den heller. Varför skulle jag det? Just nu ser jag inget värde i det i alla fall. Just nu fyller den endast mitt främsta syfte. Att skriva av mig och lätta mitt hjärta. Ett andrum.
I dagsläget är min status "mammaledig med tre små barn" - ensamstående halva veckorna med stöd från släkt och vänner, i övrigt god support av min älskade man. Förutom familjesituationen som ibland blir tuff att axla, har vi pga olyckliga omständigheter som vi ej kunnat råda över, hamnat i en tung process med kommunen kring ett byggärende. Jag går omkring bärandes på ett ständigt orosmoln i maggropen. Det äter upp mig inifrån och tar all min kraft och energi. Det påverkar min omgivning och värst av allt, det påverkar mina barn! I månader har vi slussats mellan olika instanser, nämndemöten, ansökningar och blanketter och jag känner numera nästintill ett obehag inför kommunen och den illa skötta hanteringen av ärendet. Som kommuninvånare känner jag mig kränkt.
Helst av allt skulle jag vilja packa in familjen på direkten och ta oss härifrån. Långt, långt bort från alla insnöade, förändringsobenägna människor på landet!
