Utvecklingssamtal med min chef häromdagen. Har kommit mig för att försöka dra mig ur ett stort projekt pga tidsbrist, vilket gör att jag inte hinner med det jag ska - det som rollen kräver.
...säger vem? Jag! Förstås.
Jag når inte upp till mina egna krav. Men jag är nöjd med att i alla fall kunna säga ifrån när jag nu inser det. Min chef lyssnar och förstår. Hon var nog i själva verket förberedd på att det skulle hända redan när jag tog mig an rollen för ett år sedan. Men just då ville jag så gärna och jag var så säker på att det skulle fungera alldeles lysande!
Så klart! Det är ju roligt med utmaningar! Jag brinner för ansvar!
Två dagar efter att jag gemensamt med min chef beslutat att dra mig ur projektet och hitta en ersättare dimper det ner två olika erbjudanden/förfrågningar om rollen som projektledare/gruppledare för två andra projekt. Hjärnan säger JA GÄRNA! Förståndet säger STOPP! Jag hejdar mig och lovar ingenting till någon - inte mer än att jag ska fundera på saken i alla fall. Min chef höjer på ögonbrynen när jag berättar... Hon ser ju att jag vill!
Så klart! Det är ju roligt med utmaningar! Jag brinner för ansvar!
Monday, January 16, 2012
Honungsfällan - en fysiologisk förklaring
När vi är stressade utsöndrar kroppen stresshormonerna adrenalin, noradrenalin och kortisol. Adrenalin gör att vi kan hålla ett högt tempo och tycka att det är jättekul att ha koll på många saker. Noradrenalinet spänner musklerna och håller alla sinnen på helspänn. Därför kan vi hitta lösningar och ha flera projekt igång utan att tröttna. Kortisolets uppgift är att stänga av, både fysiskt och psykiskt, så att vi inte märker hur stressigt vi har det och hur trötta vi faktiskt är.
Subscribe to:
Posts (Atom)