Dagen D

Minns fragment från dagen det hände.. synd att jag inte skrev mera. Några få anteckningar i telefonen är allt vad jag har. Ska försöka skriva ner det jag kommer på...

Minnet av när det hände, ljudet. Det bär jag ännu med mig. Ibland blir jag rädd, då ligger jag tyst för att höra om jag kan höra samma ljud som jag hörde då... men det kan jag ju inte. Jag vet att jag inte ens borde tänka så. OM det vore det så skulle jag nog inte ens behöva fundera. Då vet jag.

Fler symptom..? Jag tror att jag klarade alla tester som man bad mig om på 112. A K U T. Min ansiktshalva hängde inte. Jag pratade. Jag kunde lyfta båda armarna. Jag kräktes inte och mådde inte illa. Just då. Däremot bar inte mina ben mig. Jag föll ihop i A's armar. Utan kraft. Kravlade mig upp i sängen. Var såå trött. Ville bara blunda. Vänta. Jag kände att allt inte stod rätt till. Att något allvarligt hade hänt.

Varför verkar alla beslut om S T R O K E grundas på A K U T? Egentligen? Jag kan förstå att man ska tolka det som en stroke eller hjärninfarkt om man har symptomen, men om det inte är så tydligt då? Om andra saker händer med/i kroppen? En vanlig människa tror ju inte att det är en stroke om AKUT-testerna inte visar något!

Innan jag ringer 112 har något allvarligt hänt. Jag har alltid haft svårt att be om hjälp, den här gången var det annorlunda. Den här gången visste jag att något hade hänt. Det första jag googlade hemma i sängen precis när det hade hänt (ja, det är sant!) var "HJÄRNBLÖDNING". Hur känns det? Var det inte blodet jag hörde pulsera tidigare, innan jag märkte att jag inte kunde stå?

Kroppen kändes "led-lös". Jag vet att ena armen (höger? vänster?) eller båda (?) var slapp, den/de liksom "ramlade ner" när jag försökte hålla den/dem uppe. Ingen kraft. Någonstans har jag läst "sirap". Det var nog så jag kände mig just då. Som sirap. I kropp och själ. Jag tror inte jag var särskilt klartänkt. Jag hade ju t.ex inte med mig glasögonen till akuten, de har jag ju alltid annars!

Det kändes skönt att slutligen, efter två samtal till 112, inte behöva åka in till den lokala vårdcentralen vilket sköterskan på 112 först ville. Den som inte öppnade förrän om 30 minuter. Det tar oss mindre än fem minuter att åka dit. Känns inte att man var särskilt prioriterad. Nu i efterhand, och säkert även då, förstår jag inte hur jag ens skulle lyckas ta mig ut till bilen, in i bilen och ut på vårdcentralen. Vad hade hänt där? Då? Tid känns som en viktig faktor just när det gäller S T R O K E. Jag har svårt att greppa att de inte skickade en ambulans på en gång?! Det faktum att mitt ärende inte hade någon prioritering från 112 märkte jag även på ambulansen som tog 25-35 minuter på sig att ta sig från den lokala vårdcentralen till mig - en resa som normalt skulle ta mindre än fem minuter - och med blåljus och sirener säkert skulle gå på hälften. Det gör mig arg. Får 112 göra så? Jag kan inte beskylla ambulanspersonalen, för när de tog med mig på båren in i ambulansen sa sjuksköterskan till chauffören att hon skulle sätta ambulansen på Prio 1. Det var både blåljus och sirener hela vägen till lasarettet fyra mil härifrån! Men får 112 verkligen hantera ärenden så? Under mitt andra samtal tycker jag dessutom att sköterskan inte behandlade mig särskilt bra. Hon lät irriterad, arg (?) när jag berättade att jag fått huvudvärk och att jag faktiskt inte kunde ta mig till vårdcentralen och hon motvilligt (?) sa att hon väl fick lov att skicka en bil ändå.

Enligt SOS Alarms Patientsäkerhetsberättelse från 2012 och SOSFS 2009:10 som de säger sig följa står: Prio 1 - Akuta livshotande symtom eller olycksfall. Prio 2 - Akuta men inte livshotande symtom. Prio 3 - Övriga uppdrag med vård- eller övervakningsbehov där rimlig väntetid inte bedöms påverka en patients tillstånd. Uppenbarligen hade jag högst Prio 3 enligt sjuksköterskan på 112. Jag, min man och ambulanssjuksköterskan bedömde i alla fall läget som Prio 1. Nog sagt om detta.

Afasi - talsvårigheter. Talet försvann, jag talade väldigt sluddrigt, förstod inte riktigt själv vad jag sa.

Afasi - ordbortfall. När jag väl pratade igen var det svårt att minnas vissa ord - vanliga ord som alltid funnits där tidigare. Typ BADKAR. Det har blivit mycket bättre, fast jag vet fortfarande att vissa ord faller bort. Ibland.

Hoppas att jag aldrig glömmer...

Ja, vad säger man? Det är lätt att komma in i samma mönster igen. Människan glömmer fort. Jag blir nästan ledsen av insikten, rädd för att det ska vara dåligt, att något ska hända. Jag vill inte glömma. Jag vill förändras! Vill ha en gräns mellan vad som var gammalt och vad som är nytt.

Läste en blogg häromdagen, en tjej som också fått stroke i tidig ålder. Det var den lyckligaste dagen i hennes liv sa hon - jag förstår vad hon menar. Absolut inte för att man vill ha en stroke igen eller ens önskar sin värsta fiende något liknande, men det gav henne en annan insikt, en annan syn på livet. Det hoppas jag att jag minns. Att jag inte glömmer. Aldrig.