Ja, vad säger man? Det är lätt att komma in i samma mönster igen. Människan glömmer fort. Jag blir nästan ledsen av insikten, rädd för att det ska vara dåligt, att något ska hända. Jag vill inte glömma. Jag vill förändras! Vill ha en gräns mellan vad som var gammalt och vad som är nytt.
Läste en blogg häromdagen, en tjej som också fått stroke i tidig ålder. Det var den lyckligaste dagen i hennes liv sa hon - jag förstår vad hon menar. Absolut inte för att man vill ha en stroke igen eller ens önskar sin värsta fiende något liknande, men det gav henne en annan insikt, en annan syn på livet. Det hoppas jag att jag minns. Att jag inte glömmer. Aldrig.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment