Reflektioner

Självklart önskar jag att det aldrig hade hänt. Att allt var en ond dröm. Tänk om...

Det goda de här månaderna (herre gud, sju månader, mer än ett halvt år!) fört med sig har ändå varit närheten till familjen. Tiden med mina barn. Tid som jag aldrig förut haft - eller som jag aldrig förut gett mig tillåtelse till. Arbetet har stått i vägen. Tagit tid från mina barn.

Kanske kan det här vara en påminnelse till mig själv och andra att barn är barn en liten del av livet, och att det då är viktigt att finnas till för dem. Att man säkert ångrar sig sedan.

Det onda de här månaderna fört med sig är flera. Mina barn har råkat ut för något hemskt, mycket hemskare än jag säkert kan föreställa mig. En svag mamma. En stroke. Livet och medvetandet på en skör tråd.

De har vuxit. Vad rör sig egentligen i deras huvuden? Det vet jag inte. Jag vet att mormor och farmor fått frågor om att "Visst kan man dö av en stroke?". I hemlighet. Det ger en förstås tankar.

Att jag själv har flera men av händelsen, det är självklart. Förutom det rent fysiska, som att höger kroppshalva är svagare, att jag haltar, att det inte går att vinka, att jag spiller, att jag pratar otydligare, sluddrar ibland, är jag också trött. Jag sover som en tonåring, halva dagarna. Jag är irriterad, mindre tålig för stress. Mina fysiska men blir värre av tröttheten. Jag upplever också att det ibland är svårare att hitta ord, att vara tydlig, rakt på sak. Jag vet inte om det stämmer?

Mindfulness - tvärt emot en vacker dag!

Redan på stresshanteringskursen för sex år sedan, eller var det längre sedan? Ja, det var nog 6-9 år sedan (vilket barn var minst?!) pratade vi om Mindfulness som ett sätt att varva ner och minska stressen. Vi fick prova några gånger och det fanns några böcker att bläddra i. Som avslutning på kursen fick jag cd-skivan "Om konsten att hantera sitt liv - avslappning och stresshantering" av Sven Setterlind och Gerry Larsson. Jag minns att jag lyssnade på den en gång hemma.

Idag har jag dammat av skivan och undrar varför jag inte lyssnade fler gånger? Varför jag inte tog till mig Mindfulness redan då. Kanske hade jag sluppit vara med om detta, kanske inte..? Även om jag nu har dammat av skivan har jag faktiskt inte lyssnat på den ännu.. Den ligger på mitt nattduksbord, kanske som en tyst påminnelse till mig själv om att ta det lugnt. Att lyssna på kroppen. Kanske lyssnar jag på den en dag?

Jag har i alla fall börjat på en kurs i Mindfulness som Vuxenskolan här bedriver under två timmar 8 ggr. Vi har träffats tre gånger och gruppen består av åtta personer som alla har olika bagage med sig in. Vi är i olika åldrar, av olika kön (fast 7 av 8 är kvinnor), vi har olika familjesituation, olika arbeten, pension, sjukdom etc. Alla är vi där av en anledning. Alla behöver vi varva ner och lyssna mer på våra behov och vår kropp. Prestationslöst.

En av deltagarna i gårdagens kurs sa att hon blivit "lat" av kursen. Hon använde kursen som en ursäkt för att slippa göra saker. Vi skrattade. Men hon har på sätt och vis rätt. Vem är det som bestämmer att disken måste göras nu direkt och inte sen, när vi kanske känner oss piggare och har större lust? Vi kan så klart inte använda kursen som en ursäkt, men alla bör vi nog varva ner och lyssna på kroppen ibland. Särskilt idag tänker jag. När allt ändå går så fort.

Jag har i alla fall laddat ner några appar till min smartphone... Tänk vad livet var lugnare när vi hade en telefon för att ringa på, i hemmet, inte i fickan, på den tiden när telefonkioskerna fanns. Gränserna mellan natt och dag suddas ut, gränsen mellan att bli nådd och inte finns inte längre. På våra smartphones finns möjligheter att messa, att läsa och skriva mail, sociala medier och en massa andra saker. Ärligt, vem förväntar sig inte ett svar åtminstone samma dag när vi skickat ett mail till någon annan? Helst inom en halvtimme. Hur ofta har vi inte tittat efter om det ligger ett svar i inkorgen och väntar? Hur ofta har vi inte blivit frågande om personen vi mailat inte har svarat inom en dag? Vi förutsätter det. Så är det bara. Det är samma sak med sociala medier såsom facebook och instagram, hur många gilla har mitt senaste inlägg fått?! Frenetiskt tittande. Varför?!

Men jag har ändå laddat ner några nya appar till min smartphone... Mindfulnessappar. Tänker att det kanske hjälper mig att ta mig tiden jag behöver till mig själv, att få en påminnelse och hjälp att varva ner och tänka på mig själv. Vi får se. De första tre dagarna var fantastiskt bra - jag gjorde avslappningsövningar och fick till och med mina barn att hänga på. Sen vet jag inte vad som hände. Något annat tog väl över, kanske stavas det verklighet, kanske var det "nyhetens behag"? Jag ska i alla fall försöka igen. Jag vet att det var skönt att koppla ner, och att bli ledd igenom avslappningen. En vacker dag.

Jag tog med mig ett par frågor från igår. Jag ska försöka tänka på dem. Svara på dem.

1. Vad vill jag förändra i mitt liv framåt? Det som har hänt har hänt, det vi kan ändra på är det som finns framåt, från och med nu.
2. När är jag omedvetet mindful - när är jag inne i något helhjärtat - ett flow?

Jag ska tänka på detta, men redan nu tror jag att jag har några svar på fråga 2. När jag lägger pussel. Någor jag börjat med mest för att träna upp höger hand. Det är rätt kul och jag kan inte tänka på något annat än pusselbitarna. En annan sak är teckning, när jag tecknar försvinner både tid och rum. Jag tecknar alldeles för lite nuförtiden. Kanske är det prestationsproblem eftersom jag gillar det så mycket egentligen! Jag är egentligen ganska bra på det också, men mina egna krav och förväntningar på att det ska bli riktigt bra ligger nog i vägen för mig. Det finns en stor längtan, men mellan min hand och papperet finns också en stark förväntan. Det måste bli bra! Men vem bestämmer det egentligen? För vem är teckningarna till? Vad är det värsta som kan hända om det blir dåligt? Ja, jag kanske ska tänka mer på detta istället när jag ska teckna, så kanske den starka förväntan försvinner? En vacker dag.