Reflektioner

Självklart önskar jag att det aldrig hade hänt. Att allt var en ond dröm. Tänk om...

Det goda de här månaderna (herre gud, sju månader, mer än ett halvt år!) fört med sig har ändå varit närheten till familjen. Tiden med mina barn. Tid som jag aldrig förut haft - eller som jag aldrig förut gett mig tillåtelse till. Arbetet har stått i vägen. Tagit tid från mina barn.

Kanske kan det här vara en påminnelse till mig själv och andra att barn är barn en liten del av livet, och att det då är viktigt att finnas till för dem. Att man säkert ångrar sig sedan.

Det onda de här månaderna fört med sig är flera. Mina barn har råkat ut för något hemskt, mycket hemskare än jag säkert kan föreställa mig. En svag mamma. En stroke. Livet och medvetandet på en skör tråd.

De har vuxit. Vad rör sig egentligen i deras huvuden? Det vet jag inte. Jag vet att mormor och farmor fått frågor om att "Visst kan man dö av en stroke?". I hemlighet. Det ger en förstås tankar.

Att jag själv har flera men av händelsen, det är självklart. Förutom det rent fysiska, som att höger kroppshalva är svagare, att jag haltar, att det inte går att vinka, att jag spiller, att jag pratar otydligare, sluddrar ibland, är jag också trött. Jag sover som en tonåring, halva dagarna. Jag är irriterad, mindre tålig för stress. Mina fysiska men blir värre av tröttheten. Jag upplever också att det ibland är svårare att hitta ord, att vara tydlig, rakt på sak. Jag vet inte om det stämmer?