Orka - orka inte?

Varför hamnar jag här hela tiden? Om och om igen? 

Samma tankar som så många gånger tidigare. Säga upp mig eller inte? Våga hoppa av eller inte? Stanna och hoppa på något nytt eller lämna och hoppa på något nytt? Att hoppa på något nytt är liksom inte ett val. Så blir det oavsett om jag stannar eller går.

För en månad sedan förvärvades det bolag jag är anställd på. Ja, historien upprepar sig. För precis tre år sedan förvärvades mitt dåvarande bolag och jag stannade kvar i ett och ett halvt år. Jag stod då också precis som nu inför valet: Stanna kvar och hoppa på något nytt, eller lämna och hoppa på något nytt? Jag valde det senare. Integrationen var klar. Vi var en del av det nya. Men jag orkade inte fortsätta. Ville ha en paus. Jag behövde en paus.

I ärlighetens namn vill jag ha en paus nu med. Jag tror absolut att jag behöver en paus. Men... 

Mitt huvud är som en bikupa (igen). I valet och kvalet.

Jag tror att jag för ett och ett halvt år sedan tog anställningen här som en enkel utväg. Ett enkelt sätt att pausa. Att vara konsult med ett heltidsuppdrag. Bara mig själv att tänka på och mitt uppdrag, min leverans. Det utvecklades till ledarskap och företagsledning, vilket ändå kändes okej. Jag hade fått min paus. Har ändå under hela tiden tvivlat och grubblat på alternativa lösningar. Är det det här jag vill? Karriär, bekräftelse, titlar och hög lön. 

Varför jag borde stanna? Jo, för att det är tryggt. En bra och säker intäkt varje månad. Jag har frihet, kan vara flexibel och bestämma själv över min tillvaro. Jag har variation, ledarskap, företagsledning och eget konsultuppdrag. Det nya kommer att skapa nya förutsättningar för mig, ny roll, nytt ansvar, ännu större. Men baksidan är höga krav (inte minst från mig själv), övertid (obetald förstås), sena kvällar och helger. Stress. Påverkad familj, man och barn. De senaste veckorna (kanske från att beskedet om förvärvet kom) har jag haft ständig huvudvärk. Ibland håller den mig vaken på nätterna. Migränliknande. Ska det vara så här?

Varför jag borde gå? Jo, för att det sliter på mig. Mentalt och fysiskt. Den ständiga huvudvärken. Jag vill bara sova. Känner mig trött. Ständigt. Har ingen energi, ingen initiativförmåga, ingen lust. Orkar inte. Sociala kontakter via jobbet känns bara som en plåga. Ett måste. Ett borde. Sociala kontakter privat känns också bara jobbiga. Vill inte träffa någon. Blivit hembjuden till grannen på lördag. Vill inte gå. Orkar inte. Har ingen lust. Är jag så här tråkig eller är det bara just nu? Ett tecken?

Jag är någon som jag inte vill vara...

Ser man på det så här så finns det bara ett alternativ: GÅ DIREKT! Utan att passera GÅ!

Det andra vore att göra våld på mig själv. Det finns risker som jag tar allvarligt på (gör jag verkligen det?!) och som egentligen bara kommer närmare och närmare. Minnet av STROKEN lever kvar. Har etsat sig fast. Så klart. Jag vill verkligen inte dit, men samtidigt stoppar jag huvudet i sanden och kör på. Det är väl definitivt inte att ta det på allvar? Hur tänker jag?!

Mamma påminde mig häromdagen om vår dödlighet när hon sa - "Jag fick min hjärtinfarkt vid 52...". Jag är 46.

Då kommer vi till tajmingen. När? Ingen tid passar väl egentligen bättre än någon annan? Men jag skjuter på det mentalt för att jag vill tro att jag får lite ledighet mellan detta och nästa. Då vill jag ju förstås vara ledig under våren. Njuta av grönskan och de första solglimtarna. Inte under de mörkaste, gråaste vintermånaderna. Men det kanske är som att bestämma sig för att skaffa barn, man väntar på att bli redo och sen att planera in det i kalendern - bara gör det! Planera inte!

Vad innebär det för mig? Självklart en ovisshet. Vad ska jag göra sen? Jag har möjligheten att aktivera mitt företag. Jag är inte ett dugg orolig för att inte få ett uppdrag - jag tror att jag under min uppsägningstid (6 hela månader!) kommer att få en eller flera möjligheter jag kan ta - som egen konsult eller som anställd hos någon annan. Det kommer att lösa sig. Det kan bli ställtider emellan, ledighet. Men spelar det egentligen någon roll? Det kommer jag fixa. 

Då så. Gör det bara! Du (jag) har ju bestämt dig (mig)...