Konsten att hinna med

Jobbar man mycket under en längre tid blir normal arbetstid relativt fort förknippat med mer än en normal fyrtiotimmarsvecka. Försöker man minska arbetstiden och hålla en normal fyrtiotimmarsvecka får man ingenting gjort. Känner sig overksam, vilket kan leda till mer stress.

Lägger man sedan till en privat familjesituation med total omöjlighet att få ihop åtta sammanhängande arbetstimmar per dag under veckan, med en knapp timmes resväg hemifrån till och från jobbet måste man ta kvällarna i akt. Då blir det sena mail och sena kvällar framför skärmen. Inte mycket till träning/egen tid heller för den delen. Trötta axlar och skuldror av att bära omkring på "vännen" - den silvriga laptopen - som i sig inte väger särskilt mycket men som tillsammans med övriga papper/dokument/rapporter ger en del tyngd i väskan. Det kan man kanske kalla vardagsträning förstås!

Nu är det dags för en smula avkoppling i tv-soffan!

I morgon ska jag börja prioritera om i min kalender. Målsättningen att minska antalet möten och frigöra tid till min personal!

Helt normalt

Vad betyder egentligen Normalt? Varför skriver inte läkaren ut exakt vilket mätvärde man hade så man slipper fundera - Var det i den övre delen av intervallet eller i den nedre delen? Var det lägre än sist? Högre? Hur mycket?

...kanske undrar jag extra mycket just den här gången eftersom jag ökat dosen litegrann på eget bevåg. Men tydligen känner jag rätt väl hur jag mår - för värdet var ju ändå fortfarande "helt normalt". Det var ju bra!

Stresshanteringskurs (igen!)

Har fått förmånen att tillsammans med nio chefskollegor i organisationen delta i ett chefsseminarium kring stress. Totalt kommer vi att träffas vid tre (fyra?) tillfällen á tre timmar och det första tillfället var idag. Kände mig lite stressad (!) inför eftermiddagen och orolig över att inte hinna med tänkt buss hem och därmed inte hinna till dagis/fritids i tid - men för att minska stresspåslaget fixade jag barnhämtningen genom barnens mormor/morfar oavsett om jag skulle hinna med bussen eller inte. Det var skönt! (Varför gör jag inte oftare så?)

Vi berättade om våra egna stressymtom och hur vi kan märka hos varandra (och våra medarbetare) att de är stressade. Syftet med deltagandet är att lära känna oss själva och hur vi reagerar på stress för att kunna hjälpa och stötta våra medarbetare och förebygga stress i gruppen.

Jag kände mig faktiskt stressad i början av själva mötet och hade mitt så typiska tryck över bröstet och kände lite "rusningar" i kroppen, men det gick över efterhand. Vet inte varför jag reagerade så i den situationen? Kanske blev påmind av tidigare stressituationer och stresshantering jag gick på tidigare?

Saknar mitt kompendium och material från tidigare stresshanteringskurs. Undrar vem jag lånade ut det till??

Nästa tillfälle är inbokat till den 19 december, mitt i julstressen förmodligen! :)

Positiv feedback - ASSA!

Min chef har gjort en utvärdering av mig som chef hos mina medarbetare där hon har bett dem svara på ett antal frågor och sedan träffat dem individuellt för att gå igenom svaren och samla ytterligare feedback. Resultatet redovisades för mig idag, anonymt, i form av diagram och några kommentarer.

Jag får göra som Mia Törnblom säger: ASSA! (en segergest för självkänslan!)

Några exempel som jag bör titta tillbaka på ibland (ofta!) och känna mig stolt över:
(Poängskala 1.0-4.0 där 4.0 är högsta betyg)

Vi känner att vi utvecklas under din ledning = 3.7 (wow!)
Du tar ansvar och skyller inte ifrån dig när något går snett = 3.9
Du är en bra förebild för oss anställda = 3.7
Du är en auktoritet utan att för den skull vara auktoritär = 3.5
Du är bra på att delegera både ansvar och befogenheter = 3.7
Du är inte rädd för att säga ifrån på skarpen när det behövs = 3.8
Du är bra på att skapa individuella och gemensamma mål = 3.7
Du har ett stort förtroendekapital hos medarbetarna = 3.6
Du är en god lyssnare = 3.8
Det är lätt att komma med idéer och förslag = 3.8

...och sedan några saker för mig att förbättra och jobba hårdare med:

Du är bra på att ge konstruktiv feedback vid rätt tillfällen = 3.4
Du är tillgänglig för personalen när vi behöver dig = 3.3
Du är bra på att se oss och visa uppskattning = 3.1 (!)

Egentligen borde jag sova

Huvudvärk har jag visserligen i skrivande stund, men det värsta av allt är att mitt karpaltunnelsyndrom (stickningar och bortdomningar i hand/arm och fingrar) blivit sämre! Nu beror det visserligen till viss del på att vi river ut ett gammalt golv i garaget, vilket innebär att jag har skottade ett antal säckar spån förra helgen. Men det är inte bara det. Under hela sommaren har jag upplevt en försämring. Varje natt/morgon har jag vaknat och fått skaka liv i handen/händerna - för det är faktiskt samma problem med båda! Efter den här "arbetshelgen" har jag knappt sovit utan fingrarna har domnat om och om igen. På mornarna har det tagit flera timmar innan stickningarna försvunnit och vissa dagar har det kommit tillbaka mitt på dagen.

Har också ont i lederna/knogarna i fingrarna. Vet inte om det är kopplat till karpaltunnelsyndrom eller kanske till min Hypotyreos-diagnos? Det är tydligen vanligt att vi som fått diagnosen kan få problem med lederna (reumatiskt??) och vätskeansamling i kroppen. Det senare är jag övertygad om att jag lider av. Det måste vara orsaken till varför jag kan pendla två kilo i vikt från en dag till en annan?! Dessutom har jag tränat mer än någonsin denna regniga sommar, nästan varje dag. Ändå har vågen gått åt fel håll. Det händer inte någonting. Har sett att många personer med Hypotyreos övergår till LCHF, vilket får dem att må bättre och ökar chansen att (om än långsamt) gå ner i vikt. Jag hade hoppats att det skulle gå "den vanliga vägen" med mer träning och sund, allsidig kost, eller möjligtvis GI, men jag vet inte om jag vill hoppa på LCHF-tåget?

Ringde förresten vårdcentralen häromdagen för att få en läkartid för att diskutera/utreda mina tecken på karpaltunnelsyndrom. Fick beskedet att återkomma om ett par veckor när läkarnas tidböcker/scheman var klara! Var inte riktigt det svar jag hade väntat mig... Orkar inte bråka den här gången utan accepterar tyst att vänta i ett par veckor till. Det har dessutom blivit lite bättre, men är fortfarande sämre än tidigare.

Jag skulle önska att man fick prata med en läkare som verkligen hade kunskap om Hypotyreos som kunde ge mig svar på mina frågor. Det finns en del bra information på nätet och jag har hittat några sidor hos personer som lider av samma problem som jag själv - och jag är tacksam för att de delar med sig av sin kunskap och erfarenhet men det är inte detsamma som att prata med en läkare. Jag har dessutom på eget bevåg ökat min dos från 75 varannan dag och 100 varannan dag till 100 varje dag. Inbillar mig att jag mår bättre då. Det började egentligen genom att jag slarvade och glömde bort om jag tagit tabletter eller inte, och när jag glömt en dag tog jag alltid 100 dagen därpå. Ibland var jag osäker på om jag tagit 100 eller 75 dagen innan och tog därför 100 för att vara på den säkra sidan. Nu har jag fortsatt med detta av bara farten! Känner inga symptom på att det skulle vara en alltför hög dos utan tror att det är bra för mig. Undrar bara vad läkaren säger om detta?

Nej, nu har jag återigen tillåtit mig själv att slösa bort värdefull tid som jag egentligen borde ha nyttjat till sömn! God natt! :)

Välbefinnande

Kanske är det semestertiden eller min påbörjade träningsinsats som skapar känslan av välbefinnande hos mig? Har hittills avnjutit drygt två veckors semester i vad man kan kalla en riktig svensk sommar, grå och kylig, fylld av moln och tunga regndroppar var och varannan dag. Tre veckor kvar, men det känns redan som om hösten bitit sig fast. Var tog sommaren vägen? Jag har tagit väl vara på ledigheten genom att träna och försöka bygga upp min slitna kropp! ;) Tyvärr resulterar min otålighet i benhinneproblem, vilket jag försöker ignorera... Måste ner fem kilo i vikt efter min tredje graviditet och min diagnos Hypothyreos kanske är boven i dramat till att jag fortfarande dras med kilona tre år efter födseln? Det ska bara gå! Annars allt bra! Trivs med livet och vardagen!

Några månader senare...

Jag skriver inte ofta. När jag väl skriver brukar det ha hänt något i mitt liv, någonting värt att fundera över. Oftast är det negativa händelser eller sånt jag funderar över. Säkert har jag ett behov att "skriva av mig". (Producerade många dagböcker under (ton-)åren!) Skriver fortfarande inte för "någon". Har inte publicerat sidan, och vet inte om jag kommer att göra det heller. Det handlar bara om mig.

Idag mår jag i stort sett bra. Njuter av livet, försöker stanna upp och njuta av våren och fågelsången. Doften av kaffe. Medvetet. För en vecka sedan gjorde jag ett arbetsprov på sjukhuset, EKG på träningscykel och ett ultraljud av hjärtat. Har fortfarande inte fått något svar, men det såg ut att vara i sin ordning. Skönt. Men då är frågan var mina känningar i bröstet kommer ifrån? Sköterskan höll med mig om att det troligen är stressrelaterat. Känns som om jag är tillbaka i samma känslor som 2007 då jag utredde mina känningar och gick en stresshanteringskurs. Då hade jag precis börjat jobba efter min andra föräldraledighet. Nu har jag arbetat i ett och ett halvt år sedan min tredje föräldraledighet...

Smärtan i bröstkorgen är svår att förklara. Oftast omkring en punkt, de senaste tiden i mitten av bröstkorgen mot den vänstra sidan, för ett tag sedan mot den högra sidan. Ibland "strålar" det bak i skuldran och känns som träningsvärk? Ibland "strålar" det ut i vänster arm, på "insidan av biceps". Smärtan blir värre när jag andras djupa andetag. Har funderat på en bra definition av smärtan, men det är svårt. Kanske som om man har fått en kallsup? Andats in i fel strupe? Hur kan det vara så svårt att förklara?? Funderar på om det finns någon röd tråd för när smärtan uppstår, men tycker oftast att den kommer när jag får tid att reflektera. Lugna ner mig. På bussen hem från jobbet t.ex. men även när jag stressar upp mig, oroar mig för något. När jag höjer rösten åt mina barn. Aldrig när jag tränar.

Äter Levaxin dagligen. 75 mikrogram varannan dag och 100 mikrogram varannan dag. Senaste provsvaret sa att det var inom normala gränsvärden, men jag fick inte veta vad det var. Kolesterolet hade också normaliserats.

Försöker träna ett par gånger per vecka. Vikten är konstant fem kilo för mycket, minst! Har inte gått ner till normal vikt sedan innan min sista graviditet. Känns motigt. Äter bra. Fattar inte varför vågen envisas med att överskrida 70-strecket och mer därtill!?

Har gått ner i tid på jobbet. 90%. Men tro inte att mina arbetsuppgifter har minskat. Istället sitter jag här på kvällar och nätter, när jag egentligen borde sova och samla energi. Det kostar, men samtidigt känner jag ett större lugn när jag har en halv dag per vecka ledig. Arbetar hemifrån fyra timmar på fm. Försöker ta en joggingtur på 45 min över lunchen och hämtar barnen därefter. Det kan vara värt priset jag får betala för 10% "ledighet" från jobbet. Det borde vara det.

Idag har jag varit delaktig i anordningen av en arbetsplatsträff för mina medarbetare och andra kollegor men jag tog bilen för att slippa känna mig låst av busstiderna. Nu unnar jag mig ett glas vin här hemma och njuter av tystnaden, mörkret och lugnet. Skönt! Livet är underbart att leva! Dags att sova!

Från det ena till det andra...

Utvecklingssamtal med min chef häromdagen. Har kommit mig för att försöka dra mig ur ett stort projekt pga tidsbrist, vilket gör att jag inte hinner med det jag ska - det som rollen kräver.

...säger vem? Jag! Förstås.

Jag når inte upp till mina egna krav. Men jag är nöjd med att i alla fall kunna säga ifrån när jag nu inser det. Min chef lyssnar och förstår. Hon var nog i själva verket förberedd på att det skulle hända redan när jag tog mig an rollen för ett år sedan. Men just då ville jag så gärna och jag var så säker på att det skulle fungera alldeles lysande!

Så klart! Det är ju roligt med utmaningar! Jag brinner för ansvar!

Två dagar efter att jag gemensamt med min chef beslutat att dra mig ur projektet och hitta en ersättare dimper det ner två olika erbjudanden/förfrågningar om rollen som projektledare/gruppledare för två andra projekt. Hjärnan säger JA GÄRNA! Förståndet säger STOPP! Jag hejdar mig och lovar ingenting till någon - inte mer än att jag ska fundera på saken i alla fall. Min chef höjer på ögonbrynen när jag berättar... Hon ser ju att jag vill!

Så klart! Det är ju roligt med utmaningar! Jag brinner för ansvar!

Honungsfällan - en fysiologisk förklaring

När vi är stressade utsöndrar kroppen stresshormonerna adrenalin, noradrenalin och kortisol. Adrenalin gör att vi kan hålla ett högt tempo och tycka att det är jättekul att ha koll på många saker. Noradrenalinet spänner musklerna och håller alla sinnen på helspänn. Därför kan vi hitta lösningar och ha flera projekt igång utan att tröttna. Kortisolets uppgift är att stänga av, både fysiskt och psykiskt, så att vi inte märker hur stressigt vi har det och hur trötta vi faktiskt är.