Orka - orka inte?

Varför hamnar jag här hela tiden? Om och om igen? 

Samma tankar som så många gånger tidigare. Säga upp mig eller inte? Våga hoppa av eller inte? Stanna och hoppa på något nytt eller lämna och hoppa på något nytt? Att hoppa på något nytt är liksom inte ett val. Så blir det oavsett om jag stannar eller går.

För en månad sedan förvärvades det bolag jag är anställd på. Ja, historien upprepar sig. För precis tre år sedan förvärvades mitt dåvarande bolag och jag stannade kvar i ett och ett halvt år. Jag stod då också precis som nu inför valet: Stanna kvar och hoppa på något nytt, eller lämna och hoppa på något nytt? Jag valde det senare. Integrationen var klar. Vi var en del av det nya. Men jag orkade inte fortsätta. Ville ha en paus. Jag behövde en paus.

I ärlighetens namn vill jag ha en paus nu med. Jag tror absolut att jag behöver en paus. Men... 

Mitt huvud är som en bikupa (igen). I valet och kvalet.

Jag tror att jag för ett och ett halvt år sedan tog anställningen här som en enkel utväg. Ett enkelt sätt att pausa. Att vara konsult med ett heltidsuppdrag. Bara mig själv att tänka på och mitt uppdrag, min leverans. Det utvecklades till ledarskap och företagsledning, vilket ändå kändes okej. Jag hade fått min paus. Har ändå under hela tiden tvivlat och grubblat på alternativa lösningar. Är det det här jag vill? Karriär, bekräftelse, titlar och hög lön. 

Varför jag borde stanna? Jo, för att det är tryggt. En bra och säker intäkt varje månad. Jag har frihet, kan vara flexibel och bestämma själv över min tillvaro. Jag har variation, ledarskap, företagsledning och eget konsultuppdrag. Det nya kommer att skapa nya förutsättningar för mig, ny roll, nytt ansvar, ännu större. Men baksidan är höga krav (inte minst från mig själv), övertid (obetald förstås), sena kvällar och helger. Stress. Påverkad familj, man och barn. De senaste veckorna (kanske från att beskedet om förvärvet kom) har jag haft ständig huvudvärk. Ibland håller den mig vaken på nätterna. Migränliknande. Ska det vara så här?

Varför jag borde gå? Jo, för att det sliter på mig. Mentalt och fysiskt. Den ständiga huvudvärken. Jag vill bara sova. Känner mig trött. Ständigt. Har ingen energi, ingen initiativförmåga, ingen lust. Orkar inte. Sociala kontakter via jobbet känns bara som en plåga. Ett måste. Ett borde. Sociala kontakter privat känns också bara jobbiga. Vill inte träffa någon. Blivit hembjuden till grannen på lördag. Vill inte gå. Orkar inte. Har ingen lust. Är jag så här tråkig eller är det bara just nu? Ett tecken?

Jag är någon som jag inte vill vara...

Ser man på det så här så finns det bara ett alternativ: GÅ DIREKT! Utan att passera GÅ!

Det andra vore att göra våld på mig själv. Det finns risker som jag tar allvarligt på (gör jag verkligen det?!) och som egentligen bara kommer närmare och närmare. Minnet av STROKEN lever kvar. Har etsat sig fast. Så klart. Jag vill verkligen inte dit, men samtidigt stoppar jag huvudet i sanden och kör på. Det är väl definitivt inte att ta det på allvar? Hur tänker jag?!

Mamma påminde mig häromdagen om vår dödlighet när hon sa - "Jag fick min hjärtinfarkt vid 52...". Jag är 46.

Då kommer vi till tajmingen. När? Ingen tid passar väl egentligen bättre än någon annan? Men jag skjuter på det mentalt för att jag vill tro att jag får lite ledighet mellan detta och nästa. Då vill jag ju förstås vara ledig under våren. Njuta av grönskan och de första solglimtarna. Inte under de mörkaste, gråaste vintermånaderna. Men det kanske är som att bestämma sig för att skaffa barn, man väntar på att bli redo och sen att planera in det i kalendern - bara gör det! Planera inte!

Vad innebär det för mig? Självklart en ovisshet. Vad ska jag göra sen? Jag har möjligheten att aktivera mitt företag. Jag är inte ett dugg orolig för att inte få ett uppdrag - jag tror att jag under min uppsägningstid (6 hela månader!) kommer att få en eller flera möjligheter jag kan ta - som egen konsult eller som anställd hos någon annan. Det kommer att lösa sig. Det kan bli ställtider emellan, ledighet. Men spelar det egentligen någon roll? Det kommer jag fixa. 

Då så. Gör det bara! Du (jag) har ju bestämt dig (mig)...

Here we go again

Två år sedan sist, kan det verkligen stämma?! Det senaste inlägget gjordes den 8 november 2018 så vad har hänt sedan dess? Massor! Men eftersom jag känner igen mig i de tidigare blogginläggen har alltså inte så mycket förändrats på "det" planet? Vilket plan är det? Känslomässigt/emotionellt? Personligt? Mentalt?

Nytt jobb. 

Sa upp mig från mitt förra jobb utan att ha något nytt. Ett modigt beslut kan tyckas. Det enda rätta. Eftersom jag hade sex månaders uppsägningstid och jag kände att det inte var rätt såg jag inget annat alternativ. Jag tog beslutet att säga upp mig. Som chef och ansvarig för andra personer ville mina högre chefer inte gå ut med informationen direkt och det visade sig att hela sommaren kom emellan. Det dröjde ända tills det var drygt en (!) månad kvar till min sista anställningsdag innan mina medarbetare informerades och mitt beslut blev offentligt. Det förhindrade mig att ställa mig till marknadens förfogande och öppet leta efter ett nytt jobb. I samband med min uppsägning blev jag kontaktad av ett annat företag och erbjuden en anställning. Ett annat möjligt alternativ ifall jag inte hade fått en ny anställning var att starta eget företag som IT-konsult. Jag vet att jag har ett bra nätverk och många väldigt goda referenser. Jag var alltså inte särskilt rädd för framtiden. 

Av flera olika anledningar tackade jag JA till anställning som seniorkonsult och leveransansvarig hos dem som tagit kontakt med mig. Min nya anställning startade den 15 oktober 2019 på ett IT-företag i Örebro som ville lansera ett nytt kontor på min ort. Jag blev således den första anställda på det nya kontoret med en muntlig möjlig karriärutveckling som kontorschef med rekrytering och ansvar för regionens tillväxt. Det var framförallt en paus från ledarskap/personalansvar och företagsledning som jag var ute efter och såg fram emot egna konsultuppdrag! 

Bara ett par månader efter min start såg styrelsen sin chans att satsa på etableringen och ville att jag skulle fokusera på rekrytering. Det var inte min uppfattning utan jag såg det som en snabb forcering av något vi kommit överens om som en möjlig framtid på lång sikt. Klart jag blev "besviken". Jag blev rätt omgående tvungen att ta ställning till om jag ville tillbaka till den roll om jag mer eller mindre lämnat bara för ett par månader sedan. Utan den paus jag hade sett fram emot och behövde. Ungefär samtidigt började jag mitt första konsultuppdrag 80-100% som strateg på en myndighet med lokalt kontor.

Jag valde att stanna. Man kan visserligen se det som om en sorts paus eftersom mina första anställda ännu inte har börjat, två personer börjar den 1 oktober. I december har jag varit ett år på mitt konsultuppdrag som har förlängts till februari 2022. En trygghet. 

Sedan jag började på mitt nya jobb och det blev tydligt för mig att jag ganska snabbt av olika anledningar halkade in i mitt gamla beprövade chefsspår igen har jag inte känt mig helt tillfreds. En tid tillbaka har jag grubblat på min nuvarande tillvaro och funderat över att säga upp mig. Jag har insett att min egen erfarenhet i många avseenden har varit större än jag trodde. Att den hade kunnat ta mig längre än vad jag har trott. Att jag ger av mig själv men inte får tillräckligt mycket tillbaka. Jag har kunnat lägga märke till mina styrkor och svagheter på ett annat sätt, som anställd, underställd en annan vd. Det är den roll jag själv har levt i dryga sju år. Klart att jag har stångats med att anpassa mig till det nya där en annan person har det yttersta ansvaret och inte jag. Jag har inte haft en konflikt med min chef, utan vi har oftast kunnat komplettera varandra, men visst har det funnits många stunder där jag inte kunnat hålla med min chef om hur företaget drivs. Där jag hade gjort på ett annat sätt. Självklart finns det sidor hos min chef som jag själv saknar och där jag kan lära mig, precis som tvärtom. Jag har stundvis känt en ödmjukhet hos min chef som jag tycker oftast har visat mig stor respekt och ibland till och med kunnat uttrycka viss beundran över min input. Men det har även funnits stunder där prestige har vägt tungt i vår relation och jag har märkt att min chef har känt sig trängd. Jag har även känt att min erfarenhet och kompetens inte har tagits tillvara på och jag har haft väldigt långt gångna tankar på att sluta. Plötsligt vändes allt upp och ner. I och med att min chef nyligen tog steget före mig och alltså har sagt upp sig har allt vänts upp och ner. En helt ny spelplan ligger öppen framför mig. Mitt problem är att jag inte vet vad jag vill! 

Jag har idag flera möjligheter och mitt huvud känns som ett getingbo. En bikupa. Ett myller av tankar. Möjliga alternativ. För- och nackdelar. Vad ska jag göra när jag blir stor?

Under några månader har jag sovit dåligt. Jag som alltid sovit som en stock. När som helst, var som helst. Nu har jag vissa mornar en "inbyggd" väckarklocka vid 06-tiden och jag kan inte somna om. Vissa nätter vaknar jag och blir klarvaken och kan inte somna om. I natt skrev jag:

Onsdag 00:31: Stop! Jag har ont i huvudet, sover dåligt. [Min chef] lämnar över till mig utan att jag har ngt nytt formellt ansar. Gör samma saker som tidigare, plus min chefs. Ska jag ta mer måste jag släppa ngt annat (först)! 

Uppgiven

Den här bloggen är min pysventil. Här skriver jag oftast när jag är ledsen, arg, orolig och stressad.
Faktiskt inte när jag normalt är glad och tillfreds med livet.
Den här veckan har varit tuff. Både mentalt och fysiskt.
Huvudvärken har varit ständig. Har undvikit smärtstillande, men idag orkade jag inte längre och knaprade i mig en Alvedon. Sedan en vecka tillbaka har jag haft problem med ländryggen. Bokade en massage i fredags uppe i Lindvallen där vi var på höstlov med barnen. Det var jätteskönt, men dagen efter kunde jag knappt röra mig! Lite vattenmassage i poolen på Experium gjorde i alla fall gott och mjukade upp. På måndagen fick jag en naprapattid hemma. Inget knäckande och knakande, men däremot en hård, skön massage och en varning om att jag kunde känna mig mörbultad dagen därpå. Det gjorde jag också, men sedan kändes det bättre på onsdagen, för att nu på torsdagen vara sämre igen...
Vad är det för signaler min kropp ger ifrån sig egentligen?! Är huvudvärken och ryggsmärtorna tecken på att jag måste stanna upp, tänka mer på mig själv, förändra min livsstil??? Borde jag reagera? Är det en varningssignal för att något värre kommer att kunna hända om jag inte gör en förändring?
Eller är jag bara trött och behöver sova?
Jag har faktiskt bokat in en läkartid på vårdcentralen i början av nästa vecka. Bara för att, liksom.
Den senaste veckan har jag också funderat mycket på jobbet. Karriären. Vad det ger och vad det tar... Helst av allt hade jag velat bo i skogen och bara ha naturen runt mig, och nära och kära förstås! Jag vill skapa, forma, göra något kreativt med kroppen och händerna. Dreja, måla, teckna. Eller lägga marksten och bygga murar som jag så gärna kopplar av med på semestern! Jag vill också vara i skogen, promenera, jogga, plocka svamp. Njuta.
Vad gör jag idag? Jo, jag har stort ansvar för andra (snarare än mig själv), pendlar, jobbar mest med affärer och försäljning, rapportering och marknadsföring. Är chef över flera men har inte tid att fokusera på mitt ledarskap. Det tror jag att mina medarbetare både känner och märker. Är det hållbart? Har byggt upp verksamheten både en, två och nu tre gånger! Är det tredje gången gillt för mig?!
Första gången etablerade jag bolaget på en ort, andra gången utökade jag bolaget till ett angränsande län och startade ytterligare ett kontor, och nu den tredje gången ska jag, efter att vi blivit uppköpta av ett gigantiskt bolag, bygga upp den nya verksamheten i båda mina orter där den tidigare inte funnits. Visst, det finns ett huvudkontor i Stockholm, ca 30 mil härifrån, vilket det även funnits för mig alla år tidigare, men eftersom verksamheten inte funnits i dessa geografiska områden tidigare landar mycket (läs: allt) på mig. Det känns inte som om jag orkar igen? Det är förmodligen inte ens särskilt klokt. Varken för mig eller för mina medarbetare, kanske inte ens för arbetsgivaren. Energin är borta. Lågan är slut. Jag måste nog inse att jag behöver lämna över stafettpinnen till någon annan... Eller finns det andra alternativ?

180626 Ledsamhet

Vet inte vad jag vill med detta inlägg men jag kände bara för att skriva av mig lite grann. Just idag känns livet sådär tungt. Ni vet, som det gör ibland, när man upplever att man möter motgång efter motgång. Man orkar inte riktigt se glädjeämnena i livet, som man vet finns där, men som man inte orkar gräva upp och lyfta fram.


Ledsamhet är ett naturligt svar när något dåligt har hänt, en negativ situation, en frustration, så det är mer ”normalt” för oss att känna oss ledsna än deprimerade.


Den ledsna känslan försvinner med tiden eller när vi hittar en lösning på problemet. Det har inte något att göra med vikten av vad som har utlöst ledsamheten.

Detta inlägg skrev jag den 26 juni 2018.

Ett viktigt mål är uppnått!

Den 22 april 2015 åkte jag tåg hem från Stockholm. Jag passade då på att bland annat anmäla mig till 10 km banan på den lokala löpartävlingen som skulle gå av stapeln någon vecka därpå. Vad som hände den 23 april 2015 behöver jag inte upprepa, men bland annat var jag förstås tvungen att avanmäla mig från tävlingsloppet efteråt.

Nu när jag märker framsteg efter stroken bland annat genom ihärdig träning på löpbandet och bland vikterna i gymmet närmade sig det lokala tävlingsloppet igen och ett par dagar innan, drygt ett år efter stroken, fattade jag beslutet att ställa upp och anmälde mig till 5 km. Det fick bära eller brista och jag kunde alltid välja att gå runt. Innan loppet sa jag att jag i alla fall inte ville bli sist, däremot kunde jag bli tvåa eller trea från slutet, men inte sist.

Den gemensamma uppvärmningen innan starten deltog jag i, med undantag från övningar som krävde viss balans eller hopp som jag inte klarar av. Tävlingsnerverna satte så klart in och det hela slutade med att jag faktiskt lyckades springa hela vägen, om än något "vingligt", "yvigt" och långsamt, det var riktigt jobbigt i perioder och särskilt sträckan mellan 3-5 km var dryg. I mål kom jag med tiden 31:17, vilket jag är VÄLDIGT nöjd över. Jag hade tänkt mig runt 40 minuter, och om jag skulle komma ner under 30 minuter hade jag varit rejält överraskad. Nu var jag nästan där. Det blev inte en sista plats, inte ens tvåa eller trea från slutet utan snarare en 33:e plats och därmed någonstans i mitten av fältet som bestod av 61 personer som kom i mål. Egentligen är jag fantastiskt glad över att jag överhuvudtaget genomförde loppet! Ett år efter stroken.

Jag tror att träningen är en stor faktor till resultatet. "Trägen vinner!"

Efteråt var jag utpumpad och rejält trött. Det blev många glas med vatten och en relativt tidig kväll för mig trots Eurovisionsfestivalen.

Reflektioner

Självklart önskar jag att det aldrig hade hänt. Att allt var en ond dröm. Tänk om...

Det goda de här månaderna (herre gud, sju månader, mer än ett halvt år!) fört med sig har ändå varit närheten till familjen. Tiden med mina barn. Tid som jag aldrig förut haft - eller som jag aldrig förut gett mig tillåtelse till. Arbetet har stått i vägen. Tagit tid från mina barn.

Kanske kan det här vara en påminnelse till mig själv och andra att barn är barn en liten del av livet, och att det då är viktigt att finnas till för dem. Att man säkert ångrar sig sedan.

Det onda de här månaderna fört med sig är flera. Mina barn har råkat ut för något hemskt, mycket hemskare än jag säkert kan föreställa mig. En svag mamma. En stroke. Livet och medvetandet på en skör tråd.

De har vuxit. Vad rör sig egentligen i deras huvuden? Det vet jag inte. Jag vet att mormor och farmor fått frågor om att "Visst kan man dö av en stroke?". I hemlighet. Det ger en förstås tankar.

Att jag själv har flera men av händelsen, det är självklart. Förutom det rent fysiska, som att höger kroppshalva är svagare, att jag haltar, att det inte går att vinka, att jag spiller, att jag pratar otydligare, sluddrar ibland, är jag också trött. Jag sover som en tonåring, halva dagarna. Jag är irriterad, mindre tålig för stress. Mina fysiska men blir värre av tröttheten. Jag upplever också att det ibland är svårare att hitta ord, att vara tydlig, rakt på sak. Jag vet inte om det stämmer?

Mindfulness - tvärt emot en vacker dag!

Redan på stresshanteringskursen för sex år sedan, eller var det längre sedan? Ja, det var nog 6-9 år sedan (vilket barn var minst?!) pratade vi om Mindfulness som ett sätt att varva ner och minska stressen. Vi fick prova några gånger och det fanns några böcker att bläddra i. Som avslutning på kursen fick jag cd-skivan "Om konsten att hantera sitt liv - avslappning och stresshantering" av Sven Setterlind och Gerry Larsson. Jag minns att jag lyssnade på den en gång hemma.

Idag har jag dammat av skivan och undrar varför jag inte lyssnade fler gånger? Varför jag inte tog till mig Mindfulness redan då. Kanske hade jag sluppit vara med om detta, kanske inte..? Även om jag nu har dammat av skivan har jag faktiskt inte lyssnat på den ännu.. Den ligger på mitt nattduksbord, kanske som en tyst påminnelse till mig själv om att ta det lugnt. Att lyssna på kroppen. Kanske lyssnar jag på den en dag?

Jag har i alla fall börjat på en kurs i Mindfulness som Vuxenskolan här bedriver under två timmar 8 ggr. Vi har träffats tre gånger och gruppen består av åtta personer som alla har olika bagage med sig in. Vi är i olika åldrar, av olika kön (fast 7 av 8 är kvinnor), vi har olika familjesituation, olika arbeten, pension, sjukdom etc. Alla är vi där av en anledning. Alla behöver vi varva ner och lyssna mer på våra behov och vår kropp. Prestationslöst.

En av deltagarna i gårdagens kurs sa att hon blivit "lat" av kursen. Hon använde kursen som en ursäkt för att slippa göra saker. Vi skrattade. Men hon har på sätt och vis rätt. Vem är det som bestämmer att disken måste göras nu direkt och inte sen, när vi kanske känner oss piggare och har större lust? Vi kan så klart inte använda kursen som en ursäkt, men alla bör vi nog varva ner och lyssna på kroppen ibland. Särskilt idag tänker jag. När allt ändå går så fort.

Jag har i alla fall laddat ner några appar till min smartphone... Tänk vad livet var lugnare när vi hade en telefon för att ringa på, i hemmet, inte i fickan, på den tiden när telefonkioskerna fanns. Gränserna mellan natt och dag suddas ut, gränsen mellan att bli nådd och inte finns inte längre. På våra smartphones finns möjligheter att messa, att läsa och skriva mail, sociala medier och en massa andra saker. Ärligt, vem förväntar sig inte ett svar åtminstone samma dag när vi skickat ett mail till någon annan? Helst inom en halvtimme. Hur ofta har vi inte tittat efter om det ligger ett svar i inkorgen och väntar? Hur ofta har vi inte blivit frågande om personen vi mailat inte har svarat inom en dag? Vi förutsätter det. Så är det bara. Det är samma sak med sociala medier såsom facebook och instagram, hur många gilla har mitt senaste inlägg fått?! Frenetiskt tittande. Varför?!

Men jag har ändå laddat ner några nya appar till min smartphone... Mindfulnessappar. Tänker att det kanske hjälper mig att ta mig tiden jag behöver till mig själv, att få en påminnelse och hjälp att varva ner och tänka på mig själv. Vi får se. De första tre dagarna var fantastiskt bra - jag gjorde avslappningsövningar och fick till och med mina barn att hänga på. Sen vet jag inte vad som hände. Något annat tog väl över, kanske stavas det verklighet, kanske var det "nyhetens behag"? Jag ska i alla fall försöka igen. Jag vet att det var skönt att koppla ner, och att bli ledd igenom avslappningen. En vacker dag.

Jag tog med mig ett par frågor från igår. Jag ska försöka tänka på dem. Svara på dem.

1. Vad vill jag förändra i mitt liv framåt? Det som har hänt har hänt, det vi kan ändra på är det som finns framåt, från och med nu.
2. När är jag omedvetet mindful - när är jag inne i något helhjärtat - ett flow?

Jag ska tänka på detta, men redan nu tror jag att jag har några svar på fråga 2. När jag lägger pussel. Någor jag börjat med mest för att träna upp höger hand. Det är rätt kul och jag kan inte tänka på något annat än pusselbitarna. En annan sak är teckning, när jag tecknar försvinner både tid och rum. Jag tecknar alldeles för lite nuförtiden. Kanske är det prestationsproblem eftersom jag gillar det så mycket egentligen! Jag är egentligen ganska bra på det också, men mina egna krav och förväntningar på att det ska bli riktigt bra ligger nog i vägen för mig. Det finns en stor längtan, men mellan min hand och papperet finns också en stark förväntan. Det måste bli bra! Men vem bestämmer det egentligen? För vem är teckningarna till? Vad är det värsta som kan hända om det blir dåligt? Ja, jag kanske ska tänka mer på detta istället när jag ska teckna, så kanske den starka förväntan försvinner? En vacker dag.