Självklart önskar jag att det aldrig hade hänt. Att allt var en ond dröm. Tänk om...
Det goda de här månaderna (herre gud, sju månader, mer än ett halvt år!) fört med sig har ändå varit närheten till familjen. Tiden med mina barn. Tid som jag aldrig förut haft - eller som jag aldrig förut gett mig tillåtelse till. Arbetet har stått i vägen. Tagit tid från mina barn.
Kanske kan det här vara en påminnelse till mig själv och andra att barn är barn en liten del av livet, och att det då är viktigt att finnas till för dem. Att man säkert ångrar sig sedan.
Det onda de här månaderna fört med sig är flera. Mina barn har råkat ut för något hemskt, mycket hemskare än jag säkert kan föreställa mig. En svag mamma. En stroke. Livet och medvetandet på en skör tråd.
De har vuxit. Vad rör sig egentligen i deras huvuden? Det vet jag inte. Jag vet att mormor och farmor fått frågor om att "Visst kan man dö av en stroke?". I hemlighet. Det ger en förstås tankar.
Att jag själv har flera men av händelsen, det är självklart. Förutom det rent fysiska, som att höger kroppshalva är svagare, att jag haltar, att det inte går att vinka, att jag spiller, att jag pratar otydligare, sluddrar ibland, är jag också trött. Jag sover som en tonåring, halva dagarna. Jag är irriterad, mindre tålig för stress. Mina fysiska men blir värre av tröttheten. Jag upplever också att det ibland är svårare att hitta ord, att vara tydlig, rakt på sak. Jag vet inte om det stämmer?
Sunday, November 29, 2015
Thursday, November 12, 2015
Mindfulness - tvärt emot en vacker dag!
Redan på stresshanteringskursen för sex år sedan, eller var det längre sedan? Ja, det var nog 6-9 år sedan (vilket barn var minst?!) pratade vi om Mindfulness som ett sätt att varva ner och minska stressen. Vi fick prova några gånger och det fanns några böcker att bläddra i. Som avslutning på kursen fick jag cd-skivan "Om konsten att hantera sitt liv - avslappning och stresshantering" av Sven Setterlind och Gerry Larsson. Jag minns att jag lyssnade på den en gång hemma.
Idag har jag dammat av skivan och undrar varför jag inte lyssnade fler gånger? Varför jag inte tog till mig Mindfulness redan då. Kanske hade jag sluppit vara med om detta, kanske inte..? Även om jag nu har dammat av skivan har jag faktiskt inte lyssnat på den ännu.. Den ligger på mitt nattduksbord, kanske som en tyst påminnelse till mig själv om att ta det lugnt. Att lyssna på kroppen. Kanske lyssnar jag på den en dag?
Jag har i alla fall börjat på en kurs i Mindfulness som Vuxenskolan här bedriver under två timmar 8 ggr. Vi har träffats tre gånger och gruppen består av åtta personer som alla har olika bagage med sig in. Vi är i olika åldrar, av olika kön (fast 7 av 8 är kvinnor), vi har olika familjesituation, olika arbeten, pension, sjukdom etc. Alla är vi där av en anledning. Alla behöver vi varva ner och lyssna mer på våra behov och vår kropp. Prestationslöst.
En av deltagarna i gårdagens kurs sa att hon blivit "lat" av kursen. Hon använde kursen som en ursäkt för att slippa göra saker. Vi skrattade. Men hon har på sätt och vis rätt. Vem är det som bestämmer att disken måste göras nu direkt och inte sen, när vi kanske känner oss piggare och har större lust? Vi kan så klart inte använda kursen som en ursäkt, men alla bör vi nog varva ner och lyssna på kroppen ibland. Särskilt idag tänker jag. När allt ändå går så fort.
Jag har i alla fall laddat ner några appar till min smartphone... Tänk vad livet var lugnare när vi hade en telefon för att ringa på, i hemmet, inte i fickan, på den tiden när telefonkioskerna fanns. Gränserna mellan natt och dag suddas ut, gränsen mellan att bli nådd och inte finns inte längre. På våra smartphones finns möjligheter att messa, att läsa och skriva mail, sociala medier och en massa andra saker. Ärligt, vem förväntar sig inte ett svar åtminstone samma dag när vi skickat ett mail till någon annan? Helst inom en halvtimme. Hur ofta har vi inte tittat efter om det ligger ett svar i inkorgen och väntar? Hur ofta har vi inte blivit frågande om personen vi mailat inte har svarat inom en dag? Vi förutsätter det. Så är det bara. Det är samma sak med sociala medier såsom facebook och instagram, hur många gilla har mitt senaste inlägg fått?! Frenetiskt tittande. Varför?!
Men jag har ändå laddat ner några nya appar till min smartphone... Mindfulnessappar. Tänker att det kanske hjälper mig att ta mig tiden jag behöver till mig själv, att få en påminnelse och hjälp att varva ner och tänka på mig själv. Vi får se. De första tre dagarna var fantastiskt bra - jag gjorde avslappningsövningar och fick till och med mina barn att hänga på. Sen vet jag inte vad som hände. Något annat tog väl över, kanske stavas det verklighet, kanske var det "nyhetens behag"? Jag ska i alla fall försöka igen. Jag vet att det var skönt att koppla ner, och att bli ledd igenom avslappningen. En vacker dag.
Jag tog med mig ett par frågor från igår. Jag ska försöka tänka på dem. Svara på dem.
Jag ska tänka på detta, men redan nu tror jag att jag har några svar på fråga 2. När jag lägger pussel. Någor jag börjat med mest för att träna upp höger hand. Det är rätt kul och jag kan inte tänka på något annat än pusselbitarna. En annan sak är teckning, när jag tecknar försvinner både tid och rum. Jag tecknar alldeles för lite nuförtiden. Kanske är det prestationsproblem eftersom jag gillar det så mycket egentligen! Jag är egentligen ganska bra på det också, men mina egna krav och förväntningar på att det ska bli riktigt bra ligger nog i vägen för mig. Det finns en stor längtan, men mellan min hand och papperet finns också en stark förväntan. Det måste bli bra! Men vem bestämmer det egentligen? För vem är teckningarna till? Vad är det värsta som kan hända om det blir dåligt? Ja, jag kanske ska tänka mer på detta istället när jag ska teckna, så kanske den starka förväntan försvinner? En vacker dag.
Idag har jag dammat av skivan och undrar varför jag inte lyssnade fler gånger? Varför jag inte tog till mig Mindfulness redan då. Kanske hade jag sluppit vara med om detta, kanske inte..? Även om jag nu har dammat av skivan har jag faktiskt inte lyssnat på den ännu.. Den ligger på mitt nattduksbord, kanske som en tyst påminnelse till mig själv om att ta det lugnt. Att lyssna på kroppen. Kanske lyssnar jag på den en dag?
Jag har i alla fall börjat på en kurs i Mindfulness som Vuxenskolan här bedriver under två timmar 8 ggr. Vi har träffats tre gånger och gruppen består av åtta personer som alla har olika bagage med sig in. Vi är i olika åldrar, av olika kön (fast 7 av 8 är kvinnor), vi har olika familjesituation, olika arbeten, pension, sjukdom etc. Alla är vi där av en anledning. Alla behöver vi varva ner och lyssna mer på våra behov och vår kropp. Prestationslöst.
En av deltagarna i gårdagens kurs sa att hon blivit "lat" av kursen. Hon använde kursen som en ursäkt för att slippa göra saker. Vi skrattade. Men hon har på sätt och vis rätt. Vem är det som bestämmer att disken måste göras nu direkt och inte sen, när vi kanske känner oss piggare och har större lust? Vi kan så klart inte använda kursen som en ursäkt, men alla bör vi nog varva ner och lyssna på kroppen ibland. Särskilt idag tänker jag. När allt ändå går så fort.
Jag har i alla fall laddat ner några appar till min smartphone... Tänk vad livet var lugnare när vi hade en telefon för att ringa på, i hemmet, inte i fickan, på den tiden när telefonkioskerna fanns. Gränserna mellan natt och dag suddas ut, gränsen mellan att bli nådd och inte finns inte längre. På våra smartphones finns möjligheter att messa, att läsa och skriva mail, sociala medier och en massa andra saker. Ärligt, vem förväntar sig inte ett svar åtminstone samma dag när vi skickat ett mail till någon annan? Helst inom en halvtimme. Hur ofta har vi inte tittat efter om det ligger ett svar i inkorgen och väntar? Hur ofta har vi inte blivit frågande om personen vi mailat inte har svarat inom en dag? Vi förutsätter det. Så är det bara. Det är samma sak med sociala medier såsom facebook och instagram, hur många gilla har mitt senaste inlägg fått?! Frenetiskt tittande. Varför?!
Men jag har ändå laddat ner några nya appar till min smartphone... Mindfulnessappar. Tänker att det kanske hjälper mig att ta mig tiden jag behöver till mig själv, att få en påminnelse och hjälp att varva ner och tänka på mig själv. Vi får se. De första tre dagarna var fantastiskt bra - jag gjorde avslappningsövningar och fick till och med mina barn att hänga på. Sen vet jag inte vad som hände. Något annat tog väl över, kanske stavas det verklighet, kanske var det "nyhetens behag"? Jag ska i alla fall försöka igen. Jag vet att det var skönt att koppla ner, och att bli ledd igenom avslappningen. En vacker dag.
Jag tog med mig ett par frågor från igår. Jag ska försöka tänka på dem. Svara på dem.
- Vad vill jag förändra i mitt liv framåt? Det som har hänt har hänt, det vi kan ändra på är det som finns framåt, från och med nu.
- När är jag omedvetet mindful - när är jag inne i något helhjärtat - ett flow?
Jag ska tänka på detta, men redan nu tror jag att jag har några svar på fråga 2. När jag lägger pussel. Någor jag börjat med mest för att träna upp höger hand. Det är rätt kul och jag kan inte tänka på något annat än pusselbitarna. En annan sak är teckning, när jag tecknar försvinner både tid och rum. Jag tecknar alldeles för lite nuförtiden. Kanske är det prestationsproblem eftersom jag gillar det så mycket egentligen! Jag är egentligen ganska bra på det också, men mina egna krav och förväntningar på att det ska bli riktigt bra ligger nog i vägen för mig. Det finns en stor längtan, men mellan min hand och papperet finns också en stark förväntan. Det måste bli bra! Men vem bestämmer det egentligen? För vem är teckningarna till? Vad är det värsta som kan hända om det blir dåligt? Ja, jag kanske ska tänka mer på detta istället när jag ska teckna, så kanske den starka förväntan försvinner? En vacker dag.
Thursday, October 1, 2015
Dagbok?
Idag, lite drygt fem månader efter stroken tycker jag det är synd att jag inte har skrivit mer/kanske dagligen.
I början var det lätt att se framstegen, från rullstol till rullator till sakta gång och balansövningar på mattkanten till lite fortare och säkrare gång. På gymmet likaså. Först gång på löpband i hastighet 4.0 sen lite fortare gång (ca 5.4) och sen jogging (intervaller med gång) 7.2 och upp till 8.2. Igår testade jag för första gången att köra 15 min trappmaskin. Det var definitivt jobbigare än att gå på löpbandet, högre puls. Mest gjorde jag det för att få armarna att följa med eftersom man använder armarna i trappmaskinen. Känner att höger sida är sämre än den vänstra. Det märks också, inte minst när jag pusslar - vilket jag gör med fel hand (höger) för att öva motoriken. Jag är extremt fumlig och tappar bitarna samt har svårt att få upp dem från bordet. Det känns också helt fel inuti.
Kanske borde öva mer? Har jag blivit sämre? Kan man bli det?
Helst (oftast?) använder jag vänster hand när jag pusslar, men jag tvingar mig till att använda höger eftersom det annars inte är någon större mening med pusslandet. Barnen påminner mig också om att använda höger, det är bra!
Jag minns inte riktigt hur man egentligen är med fel hand? Kanske man är fumlig utan att ha haft en stroke? Hur var jag? Det minns jag inte, jag vet bara att det är svårt nu och jag tror att det är en stor skillnad mot hur det var tidigare. Jag ser ju att handen "hänger" på ett annat sätt också...
Kanske jag borde köpa en femårsdagbok för att skriva ner något varje dag, inte minst hur jag mår men kan också använda den till att skriva upp barnens framsteg eller roliga saker de säger. Tills dess skriver jag i alla fall lite här, för min egen skull.
En sak jag minns är en fråga de ställde varje dag på sjukhuset:
När jag kommit upp på strokeavdelningen:
Sköterskan: Vilken dag är det idag? (Eller "Hur gammal är du?" kanske de frågade?)
Jag: Det är min födelsedag, jag fyller 40 så det måste vara den 23 april.
Nästa dag..
Sköterskan: Vilken dag är det idag?
Jag: Ja, eftersom jag fyllde 40 igår så måste jag väl vara 41 idag då! ...sa jag med ett svagt leende i tron om att jag svarade helt rätt. :)
Ja, groggy var jag när jag tänker tillbaka, fast det tänkte man förstås inte på då. Jag var TRÖTT. Ville bara sova. Gjorde nog det också, men varje morgon väckte sköterskan mig halv åtta och drog upp gardinen och gav mig morgonmedicin. Suck! I början var jag ljud och ljuskänslig och jag mådde illa av avståndet utanför fönstret. Därför hade jag oftast persiennerna neddragna de första dagarna. Det blev bättre och idag märker jag inget av det.
Jag blir yr när jag är på golvet och ska ta mig upp, t.ex när jag legat på en matta på gymmet eller när jag legat i benpressen. Jag blir också yr när jag åker bil i rondeller, eller om man åker fort och bromsar in snabbt. Jag kan inte se upp i taket eller uppåt-bakåt, däremot kan jag numera se åt båda hållen utan att bli yr.
Jag spiller ofta. Jag gör ofta fel när jag skriver på datorn och måste sudda. Det tar längre tid för mig nu än innan. Ofta kokar det över på spisen, vilket det aldrig har gjort förut. Påverkar jag det? Igår spillde jag lite av såsen när jag bar fatet över golvet (med båda händerna). Oftast får A eller barnen bära ett vattenglas så att jag slipper ta det med höger hand. Då vet jag att jag skulle spilla. Det händer alltid.
Jag har fått huvudvärk ganska ofta den sista månaden. Jag hade mycket huvudvärk innan barnen föddes. Sen försvann det. Konstigt? Men efter stroken har jag haft mer huvudvärk än innan. Ofta är den ganska tydlig. Jag vet ganska precis vart det gör ont. När jag nu har provat att vara på jobbet lite så känns det jätteroligt! Däremot blir jag helt utslagen efteråt. Det märker jag förstås inte när jag håller på, utan tänker glatt att "det här går ju bra, jag fortsätter ett tag till!" istället för att sluta när jag "är på topp", efter ca 1-2 timmar. Jag har huvudvärk i flera dagar och jag orkar ingenting, vill helst sova. Riktigt tråkigt är det. Idag har jag huvudvärk. Jag ligger i sängen. Det är torsdag igen, jag hade huvudvärk tors-lör förra veckan också. Kanske gör jag för mycket måndag-onsdag och behöver ta igen mig tors-söndag?! Dumt. Bättre att hitta en nivå som håller långsiktigt utan att jag får huvudvärk och blir trött. Ska försöka med det...
Sjukskriven nu till den 2 november. Under tiden ska jag försöka hitta arbetsuppgifter som jag kan göra utan att jag har något ansvar. Vad funkar som rehab? Gärna internt, typ strategier eller personalfrågor, t.ex medarbetarsamtal. Inte kundrelaterat. Läkaren vill väl inte att jag ska träffa kunder och riskera att "sluddra" vilket så klart kan ge ett dåligt intryck (!) och jag själv kan må sämre.
I början var det lätt att se framstegen, från rullstol till rullator till sakta gång och balansövningar på mattkanten till lite fortare och säkrare gång. På gymmet likaså. Först gång på löpband i hastighet 4.0 sen lite fortare gång (ca 5.4) och sen jogging (intervaller med gång) 7.2 och upp till 8.2. Igår testade jag för första gången att köra 15 min trappmaskin. Det var definitivt jobbigare än att gå på löpbandet, högre puls. Mest gjorde jag det för att få armarna att följa med eftersom man använder armarna i trappmaskinen. Känner att höger sida är sämre än den vänstra. Det märks också, inte minst när jag pusslar - vilket jag gör med fel hand (höger) för att öva motoriken. Jag är extremt fumlig och tappar bitarna samt har svårt att få upp dem från bordet. Det känns också helt fel inuti.
Kanske borde öva mer? Har jag blivit sämre? Kan man bli det?
Helst (oftast?) använder jag vänster hand när jag pusslar, men jag tvingar mig till att använda höger eftersom det annars inte är någon större mening med pusslandet. Barnen påminner mig också om att använda höger, det är bra!
Jag minns inte riktigt hur man egentligen är med fel hand? Kanske man är fumlig utan att ha haft en stroke? Hur var jag? Det minns jag inte, jag vet bara att det är svårt nu och jag tror att det är en stor skillnad mot hur det var tidigare. Jag ser ju att handen "hänger" på ett annat sätt också...
Kanske jag borde köpa en femårsdagbok för att skriva ner något varje dag, inte minst hur jag mår men kan också använda den till att skriva upp barnens framsteg eller roliga saker de säger. Tills dess skriver jag i alla fall lite här, för min egen skull.
En sak jag minns är en fråga de ställde varje dag på sjukhuset:
När jag kommit upp på strokeavdelningen:
Sköterskan: Vilken dag är det idag? (Eller "Hur gammal är du?" kanske de frågade?)
Jag: Det är min födelsedag, jag fyller 40 så det måste vara den 23 april.
Nästa dag..
Sköterskan: Vilken dag är det idag?
Jag: Ja, eftersom jag fyllde 40 igår så måste jag väl vara 41 idag då! ...sa jag med ett svagt leende i tron om att jag svarade helt rätt. :)
Ja, groggy var jag när jag tänker tillbaka, fast det tänkte man förstås inte på då. Jag var TRÖTT. Ville bara sova. Gjorde nog det också, men varje morgon väckte sköterskan mig halv åtta och drog upp gardinen och gav mig morgonmedicin. Suck! I början var jag ljud och ljuskänslig och jag mådde illa av avståndet utanför fönstret. Därför hade jag oftast persiennerna neddragna de första dagarna. Det blev bättre och idag märker jag inget av det.
Jag blir yr när jag är på golvet och ska ta mig upp, t.ex när jag legat på en matta på gymmet eller när jag legat i benpressen. Jag blir också yr när jag åker bil i rondeller, eller om man åker fort och bromsar in snabbt. Jag kan inte se upp i taket eller uppåt-bakåt, däremot kan jag numera se åt båda hållen utan att bli yr.
Jag spiller ofta. Jag gör ofta fel när jag skriver på datorn och måste sudda. Det tar längre tid för mig nu än innan. Ofta kokar det över på spisen, vilket det aldrig har gjort förut. Påverkar jag det? Igår spillde jag lite av såsen när jag bar fatet över golvet (med båda händerna). Oftast får A eller barnen bära ett vattenglas så att jag slipper ta det med höger hand. Då vet jag att jag skulle spilla. Det händer alltid.
Jag har fått huvudvärk ganska ofta den sista månaden. Jag hade mycket huvudvärk innan barnen föddes. Sen försvann det. Konstigt? Men efter stroken har jag haft mer huvudvärk än innan. Ofta är den ganska tydlig. Jag vet ganska precis vart det gör ont. När jag nu har provat att vara på jobbet lite så känns det jätteroligt! Däremot blir jag helt utslagen efteråt. Det märker jag förstås inte när jag håller på, utan tänker glatt att "det här går ju bra, jag fortsätter ett tag till!" istället för att sluta när jag "är på topp", efter ca 1-2 timmar. Jag har huvudvärk i flera dagar och jag orkar ingenting, vill helst sova. Riktigt tråkigt är det. Idag har jag huvudvärk. Jag ligger i sängen. Det är torsdag igen, jag hade huvudvärk tors-lör förra veckan också. Kanske gör jag för mycket måndag-onsdag och behöver ta igen mig tors-söndag?! Dumt. Bättre att hitta en nivå som håller långsiktigt utan att jag får huvudvärk och blir trött. Ska försöka med det...
Sjukskriven nu till den 2 november. Under tiden ska jag försöka hitta arbetsuppgifter som jag kan göra utan att jag har något ansvar. Vad funkar som rehab? Gärna internt, typ strategier eller personalfrågor, t.ex medarbetarsamtal. Inte kundrelaterat. Läkaren vill väl inte att jag ska träffa kunder och riskera att "sluddra" vilket så klart kan ge ett dåligt intryck (!) och jag själv kan må sämre.
Tuesday, September 8, 2015
Dagen D
Minns fragment från dagen det hände.. synd att jag inte skrev mera. Några få anteckningar i telefonen är allt vad jag har. Ska försöka skriva ner det jag kommer på...
Minnet av när det hände, ljudet. Det bär jag ännu med mig. Ibland blir jag rädd, då ligger jag tyst för att höra om jag kan höra samma ljud som jag hörde då... men det kan jag ju inte. Jag vet att jag inte ens borde tänka så. OM det vore det så skulle jag nog inte ens behöva fundera. Då vet jag.
Fler symptom..? Jag tror att jag klarade alla tester som man bad mig om på 112. A K U T. Min ansiktshalva hängde inte. Jag pratade. Jag kunde lyfta båda armarna. Jag kräktes inte och mådde inte illa. Just då. Däremot bar inte mina ben mig. Jag föll ihop i A's armar. Utan kraft. Kravlade mig upp i sängen. Var såå trött. Ville bara blunda. Vänta. Jag kände att allt inte stod rätt till. Att något allvarligt hade hänt.
Varför verkar alla beslut om S T R O K E grundas på A K U T? Egentligen? Jag kan förstå att man ska tolka det som en stroke eller hjärninfarkt om man har symptomen, men om det inte är så tydligt då? Om andra saker händer med/i kroppen? En vanlig människa tror ju inte att det är en stroke om AKUT-testerna inte visar något!
Innan jag ringer 112 har något allvarligt hänt. Jag har alltid haft svårt att be om hjälp, den här gången var det annorlunda. Den här gången visste jag att något hade hänt. Det första jag googlade hemma i sängen precis när det hade hänt (ja, det är sant!) var "HJÄRNBLÖDNING". Hur känns det? Var det inte blodet jag hörde pulsera tidigare, innan jag märkte att jag inte kunde stå?
Kroppen kändes "led-lös". Jag vet att ena armen (höger? vänster?) eller båda (?) var slapp, den/de liksom "ramlade ner" när jag försökte hålla den/dem uppe. Ingen kraft. Någonstans har jag läst "sirap". Det var nog så jag kände mig just då. Som sirap. I kropp och själ. Jag tror inte jag var särskilt klartänkt. Jag hade ju t.ex inte med mig glasögonen till akuten, de har jag ju alltid annars!
Det kändes skönt att slutligen, efter två samtal till 112, inte behöva åka in till den lokala vårdcentralen vilket sköterskan på 112 först ville. Den som inte öppnade förrän om 30 minuter. Det tar oss mindre än fem minuter att åka dit. Känns inte att man var särskilt prioriterad. Nu i efterhand, och säkert även då, förstår jag inte hur jag ens skulle lyckas ta mig ut till bilen, in i bilen och ut på vårdcentralen. Vad hade hänt där? Då? Tid känns som en viktig faktor just när det gäller S T R O K E. Jag har svårt att greppa att de inte skickade en ambulans på en gång?! Det faktum att mitt ärende inte hade någon prioritering från 112 märkte jag även på ambulansen som tog 25-35 minuter på sig att ta sig från den lokala vårdcentralen till mig - en resa som normalt skulle ta mindre än fem minuter - och med blåljus och sirener säkert skulle gå på hälften. Det gör mig arg. Får 112 göra så? Jag kan inte beskylla ambulanspersonalen, för när de tog med mig på båren in i ambulansen sa sjuksköterskan till chauffören att hon skulle sätta ambulansen på Prio 1. Det var både blåljus och sirener hela vägen till lasarettet fyra mil härifrån! Men får 112 verkligen hantera ärenden så? Under mitt andra samtal tycker jag dessutom att sköterskan inte behandlade mig särskilt bra. Hon lät irriterad, arg (?) när jag berättade att jag fått huvudvärk och att jag faktiskt inte kunde ta mig till vårdcentralen och hon motvilligt (?) sa att hon väl fick lov att skicka en bil ändå.
Enligt SOS Alarms Patientsäkerhetsberättelse från 2012 och SOSFS 2009:10 som de säger sig följa står: Prio 1 - Akuta livshotande symtom eller olycksfall. Prio 2 - Akuta men inte livshotande symtom. Prio 3 - Övriga uppdrag med vård- eller övervakningsbehov där rimlig väntetid inte bedöms påverka en patients tillstånd. Uppenbarligen hade jag högst Prio 3 enligt sjuksköterskan på 112. Jag, min man och ambulanssjuksköterskan bedömde i alla fall läget som Prio 1. Nog sagt om detta.
Afasi - talsvårigheter. Talet försvann, jag talade väldigt sluddrigt, förstod inte riktigt själv vad jag sa.
Afasi - ordbortfall. När jag väl pratade igen var det svårt att minnas vissa ord - vanliga ord som alltid funnits där tidigare. Typ BADKAR. Det har blivit mycket bättre, fast jag vet fortfarande att vissa ord faller bort. Ibland.
Minnet av när det hände, ljudet. Det bär jag ännu med mig. Ibland blir jag rädd, då ligger jag tyst för att höra om jag kan höra samma ljud som jag hörde då... men det kan jag ju inte. Jag vet att jag inte ens borde tänka så. OM det vore det så skulle jag nog inte ens behöva fundera. Då vet jag.
Fler symptom..? Jag tror att jag klarade alla tester som man bad mig om på 112. A K U T. Min ansiktshalva hängde inte. Jag pratade. Jag kunde lyfta båda armarna. Jag kräktes inte och mådde inte illa. Just då. Däremot bar inte mina ben mig. Jag föll ihop i A's armar. Utan kraft. Kravlade mig upp i sängen. Var såå trött. Ville bara blunda. Vänta. Jag kände att allt inte stod rätt till. Att något allvarligt hade hänt.
Varför verkar alla beslut om S T R O K E grundas på A K U T? Egentligen? Jag kan förstå att man ska tolka det som en stroke eller hjärninfarkt om man har symptomen, men om det inte är så tydligt då? Om andra saker händer med/i kroppen? En vanlig människa tror ju inte att det är en stroke om AKUT-testerna inte visar något!
Innan jag ringer 112 har något allvarligt hänt. Jag har alltid haft svårt att be om hjälp, den här gången var det annorlunda. Den här gången visste jag att något hade hänt. Det första jag googlade hemma i sängen precis när det hade hänt (ja, det är sant!) var "HJÄRNBLÖDNING". Hur känns det? Var det inte blodet jag hörde pulsera tidigare, innan jag märkte att jag inte kunde stå?
Kroppen kändes "led-lös". Jag vet att ena armen (höger? vänster?) eller båda (?) var slapp, den/de liksom "ramlade ner" när jag försökte hålla den/dem uppe. Ingen kraft. Någonstans har jag läst "sirap". Det var nog så jag kände mig just då. Som sirap. I kropp och själ. Jag tror inte jag var särskilt klartänkt. Jag hade ju t.ex inte med mig glasögonen till akuten, de har jag ju alltid annars!
Det kändes skönt att slutligen, efter två samtal till 112, inte behöva åka in till den lokala vårdcentralen vilket sköterskan på 112 först ville. Den som inte öppnade förrän om 30 minuter. Det tar oss mindre än fem minuter att åka dit. Känns inte att man var särskilt prioriterad. Nu i efterhand, och säkert även då, förstår jag inte hur jag ens skulle lyckas ta mig ut till bilen, in i bilen och ut på vårdcentralen. Vad hade hänt där? Då? Tid känns som en viktig faktor just när det gäller S T R O K E. Jag har svårt att greppa att de inte skickade en ambulans på en gång?! Det faktum att mitt ärende inte hade någon prioritering från 112 märkte jag även på ambulansen som tog 25-35 minuter på sig att ta sig från den lokala vårdcentralen till mig - en resa som normalt skulle ta mindre än fem minuter - och med blåljus och sirener säkert skulle gå på hälften. Det gör mig arg. Får 112 göra så? Jag kan inte beskylla ambulanspersonalen, för när de tog med mig på båren in i ambulansen sa sjuksköterskan till chauffören att hon skulle sätta ambulansen på Prio 1. Det var både blåljus och sirener hela vägen till lasarettet fyra mil härifrån! Men får 112 verkligen hantera ärenden så? Under mitt andra samtal tycker jag dessutom att sköterskan inte behandlade mig särskilt bra. Hon lät irriterad, arg (?) när jag berättade att jag fått huvudvärk och att jag faktiskt inte kunde ta mig till vårdcentralen och hon motvilligt (?) sa att hon väl fick lov att skicka en bil ändå.
Enligt SOS Alarms Patientsäkerhetsberättelse från 2012 och SOSFS 2009:10 som de säger sig följa står: Prio 1 - Akuta livshotande symtom eller olycksfall. Prio 2 - Akuta men inte livshotande symtom. Prio 3 - Övriga uppdrag med vård- eller övervakningsbehov där rimlig väntetid inte bedöms påverka en patients tillstånd. Uppenbarligen hade jag högst Prio 3 enligt sjuksköterskan på 112. Jag, min man och ambulanssjuksköterskan bedömde i alla fall läget som Prio 1. Nog sagt om detta.
Afasi - talsvårigheter. Talet försvann, jag talade väldigt sluddrigt, förstod inte riktigt själv vad jag sa.
Afasi - ordbortfall. När jag väl pratade igen var det svårt att minnas vissa ord - vanliga ord som alltid funnits där tidigare. Typ BADKAR. Det har blivit mycket bättre, fast jag vet fortfarande att vissa ord faller bort. Ibland.
Tuesday, September 1, 2015
Hoppas att jag aldrig glömmer...
Ja, vad säger man? Det är lätt att komma in i samma mönster igen. Människan glömmer fort. Jag blir nästan ledsen av insikten, rädd för att det ska vara dåligt, att något ska hända. Jag vill inte glömma. Jag vill förändras! Vill ha en gräns mellan vad som var gammalt och vad som är nytt.
Läste en blogg häromdagen, en tjej som också fått stroke i tidig ålder. Det var den lyckligaste dagen i hennes liv sa hon - jag förstår vad hon menar. Absolut inte för att man vill ha en stroke igen eller ens önskar sin värsta fiende något liknande, men det gav henne en annan insikt, en annan syn på livet. Det hoppas jag att jag minns. Att jag inte glömmer. Aldrig.
Läste en blogg häromdagen, en tjej som också fått stroke i tidig ålder. Det var den lyckligaste dagen i hennes liv sa hon - jag förstår vad hon menar. Absolut inte för att man vill ha en stroke igen eller ens önskar sin värsta fiende något liknande, men det gav henne en annan insikt, en annan syn på livet. Det hoppas jag att jag minns. Att jag inte glömmer. Aldrig.
Monday, August 24, 2015
Dagbok efter S T R O K E N
Så här skrev jag vid några tillfällen efter det som hände:
Stroke 23/4
Vaknade vid sjutiden. Extremt ljud i huvudet, ca 3/4 (ej vänster lillhjärnan) och hörde inte min egen gäspning. Efteråt bar inte kroppen mig. Ej ont. Armarna hängde o benen föll ihop. Ringde 1177 och 112, där jag fick göra några tester. 112 bad mig o A åka till VC som öppnade kl 8, men jag hann få huvudvärk på höger sida, så de skulle skicka en bil. A iväg med barnen till dagis/skola och ambulans kom till mig ca 7.55. Då hade jag börjat prata förvirrat. Dåliga ljud. I ambulansen var sköterskan orolig/rädd och jag kände att jag skulle ställa in mig på att vara en "grönsak"... In på akuten, flera tester AKUT, men inte solklart förutom att jag pekade snett med vänster när jag skulle peka mot nästippen. Då sa de strokeavdelningen och jag fick göra en hjärnröntgen för att se om det var några blödningar, vilket det ej var. Sjuksköterskan sa att jag hade migrän eller kristaller i huvudet.. Mådde illa, kräktes i båda röntgen apparaterna. MR i ca 20 min som visade att jag fått en propp/stroke. Hjärncellerna som påverkar balans och yrsel/illamående var döda. Hjärnan tar nya vägar, den lär sig. Ljud- och ljuskänslig första dagarna.
2015-05-04
Träning med sjukgymnast går jättebra, framsteg dag för dag. Överläkaren ville ha mig här 1-2 veckor från idag! Känns jättelänge! Tittade på mig idag när jag gick med stavar och sjukgymnast runt korridoren. Han hade remiss till F som han rev.. Länsintag för stroke under 65 år, men han trodde jag skulle funka bra av det som fanns i Mora. Jag spänner mig rätt mycket, är fortfarande högervriden. Hjärntrött. Skönt att komma till sängen. Gjorde ultraljud av vaderna idag, de hittade inget. Hjärnröntgen om en timme, de tror inte att de hittar nåt nytt, men ändå. Läkaren vill ha med mig i nån undersökning/forskning kring antidepressiva tabletter som får hjärnan att bilda nya hjärnceller där andra dött. Känns spontant att jag inte vill.
2015-05-07
Kvar på lasarettet. Inget svar på MR ännu, har bett att få prata med läkaren idag. Permis i helgen, men vill helst vara hemma i helgen och därefter! Rehab så få gånger här i M, blir fortare frisk hemma. Kan ta hjälp av VC hemma? Ser dubbelt med glasögon på nära håll, ser bättre utan! Fast bara på nära håll. Remiss till ögon tror jag. Där finns ju L! Får besök av Å och T idag, T ska ta av gips och kryckor idag! Jag jobbar lite med bollen, går annars runt sängen utan hjälpmedel. Vingligt men bättre än förr. Är för små ytor här! Farmor bor hos oss sön-tis och sen kommer A på tis kväll. Halvdag på onsdag. Jag kommer att få hjälp. En tidigare kollega mailade o sa att jag skulle tjata om en vårdplan o anhörigstöd för träningen hemma. Får se vad läkaren säger.
2015-05-07 em
Jippi! Utskriven i morgon! Mam o pap hämtar mig vid 14. A jägarskola 9-17 med åtta andra killar. Läkaren hade egen stroke för 7 år sedan. Förlamad i höger sida. Han säger att man blir friskare på sjukhus och att han gärna haft mig kvar, men ok med svärmor boende hos oss. Säger att jag behöver vila. Kan endast koncentrera mig på en sak i taget. Dubbelsteg när jag hälsade på en undersköterska i korridoren.. Det måste få ta tid. Han visade mig röntgenplåtarna som visade flera små proppar i vänster lillhjärnan. Antingen har en stor delat sig i flera små, eller så har flera små kommit. Risken är minimal att det händer igen, tack vare Waran. Kan ha med flyg att göra, ingen längre flygresa inom 6 månader, men sen ok säger han. Dock har han själv inte vågat åka pga risken för ny stroke. Han skulle aldrig förlåta sig själv... Pust! Han säger att jag haft tur i oturen... Men nästa gång vet jag ju inte var den sätter sig!!! Om...
Ska bli skönt att komma hem, hoppas ngn av barnen kommer hit o hämtar mig.. Mamma skulle höra. Har fått lite meddelanden på Facebook av "familjen", M (faster), A , M och L (kusiner). Troligen sjukskriven lika länge som bilförbudet. Har inte sagt det till AnBa än... Orkar inte.
2015-08-05
Läkarbesök idag, sjuksköterska på Strokeavd i M 1,5 timme först, sen träffa läkaren en stund. Han ringde i måndags, ville sjukskriva mig igen efter lite prat. Fick alternativ: 2 mån 100% sjukskriven + arbetsträning 50% därefter eller 6 veckor 100% sjukskriven + arbetsträning 25% därefter (kan gå upp eller ner). Skriver ut intyg i em. Hur mår jag då? Ganska bra, socialt och psykiskt. Nu har alla haft semester/sommarlov och jag har inte varit sjukskriven ensam, utan ansvar för andra, något. Känns bra med ngn vecka efter att skolan har börjat för att tänka på mig själv. Köra barnen till kl 8, sedan träna och sen duscha, vila och ta hand om mig själv till barnen slutar skolan. Är lite "rädd" för jobbet. Inget har hänt med hjärnan men jag märker att jag inte kan läsa "som vanligt" och jag är mest rädd för att träffa folk jag inte känner/som inte känner mig och som inte vet vad jag varit med om. Skriver sämre på datorn märker jag också, gör oftare fel även om jag kan skriva med båda händerna. Vardagssaker som jag inte kan/kan sämre är saker med höger hand: borsta tänderna går nästan inte alls utan min batteridrivna eltandborste, jag borstar även sämre på barnen (de borstar hellre själva!), vinka med höger hand går inte och känns märkligt, skära eller andra saker med höger gör jag, men det känns svårare och jag har armen tätt intill kroppen för att få bättre styrsel. Har tappat en förskärare en gång (har aldrig hänt förr!) och jag kokar över på spisen oftare och jag är fumlig, tappar saker ofta. Spiller. Ofta får ngn i min närhet (A) ta sånt som inte får spillas ut.
Tappat känseln (beröring?) på vänster (!) sida? Är inte lam, och är dessutom starkare i vänster än i höger, men jag kan inte "pilla tossing" längre. Det känns konstigt/gör ont (?) på vänster ben/fot. Höger är bättre, där känns det inte konstigt.
När jag går känns det "vingligt" och som om varje bil jag möter borde undra om jag är nykter eller inte… Är hjärnan en del och kroppen en annan? I början var jag tre-delad: hjärnan, armarna och benen. Nu funkar armar och ben bättre ihop, men det känns annorlunda. Lite "fullt" (?). Vänster sida hänger ihop bra, men höger sida är långsammare och armen följer inte med lika bra automatiskt. Hur kompenserar jag egentligen?! Hade ryggskott i över en vecka förra veckan och kunde knappt ta mig ur sängen. Nu bra och jag kan träna igen.
I Sälen v 30 märkte jag verkligen att ljud och ljus och mycket människor/intryck påverkar mig. Blev trött fort i simhallen och kände mig jättetung, särskilt i höger sida, när jag kom upp ur vattnet. Var tvungen att sätta mig och vila flera gånger.
Var på restaurang en kväll i somras och åt och då kände jag också att jag blev påverkad av ljud/ljus/människor. Vågade nästan inte gå på toa för jag visste inte om jag skulle klara av att gå. A följde med.
2015-08-12
Träffat några på kontoret vid Odenplan idag. Bra! Kände mig stärkt, även om jag märker att jag kanske har ändrats en del? Fick mail fr tre olika personer idag kring tre olika affärer och blev stressad över det. Herre Gud hur har jag klarat det förut?! Kanske jobbade jag för mycket då, för intensivt? Alltid många bollar i luften, tre personer, tre affärer var ju ingenting i jämförelse!!! Visst, det ska nog gå bra, men tankarna kommer ibland över en: "Klarar jag det här?" "Vill jag det här?"... Ja, det tror jag, men inte till vilket pris som helst. Nåja, det märks väl först när jag provat. Ge det tid sa läkaren, ha tålamod...
2015-08-19 Onsdag
Skolorna började igår. Känns bra. Lämnade lilla L kl 8 idag och ska hämta henne kl 13. Huvudvärk. Mycket. Känner mig rastlös. Feber? Sovit mindre än vanligt två nätter. 8 timmar ist för 12... Försöker sova nu, men det går inte. Tagit en alvedon. Vilar i sängen. M hade tre tjejkompisar med sig hem igår, kanske tar mer på mina krafter än jag tror? På F-klass med L 9-11 igår. Jobbigt. Tal och gång påverkat efter en timme. Utan ansvar. Intryck? Får se hur det här går...
2015-08-20 Torsdag
Har ätit Atorvastatin Ranbaxy denna vecka. Tidigare åt jag Atorbir av Sandoz. Biverkningar verkar vara samma enl förpackningssedeln, men det är först nu jag upplever:
A) Karpaltunnelsyndom med stickningar i händer, tummar mm
B) Sömnsvårigheter, svårt att somna in, rastlös - jag som aldrig haft problem med att sova!!
C) Huvudvärk - är det för att jag är trött?!
D) Stel i nacken
Beror det på medicinen eller ngt annat? Har ingen feber, men det känns nästan så...
Stroke 23/4
Vaknade vid sjutiden. Extremt ljud i huvudet, ca 3/4 (ej vänster lillhjärnan) och hörde inte min egen gäspning. Efteråt bar inte kroppen mig. Ej ont. Armarna hängde o benen föll ihop. Ringde 1177 och 112, där jag fick göra några tester. 112 bad mig o A åka till VC som öppnade kl 8, men jag hann få huvudvärk på höger sida, så de skulle skicka en bil. A iväg med barnen till dagis/skola och ambulans kom till mig ca 7.55. Då hade jag börjat prata förvirrat. Dåliga ljud. I ambulansen var sköterskan orolig/rädd och jag kände att jag skulle ställa in mig på att vara en "grönsak"... In på akuten, flera tester AKUT, men inte solklart förutom att jag pekade snett med vänster när jag skulle peka mot nästippen. Då sa de strokeavdelningen och jag fick göra en hjärnröntgen för att se om det var några blödningar, vilket det ej var. Sjuksköterskan sa att jag hade migrän eller kristaller i huvudet.. Mådde illa, kräktes i båda röntgen apparaterna. MR i ca 20 min som visade att jag fått en propp/stroke. Hjärncellerna som påverkar balans och yrsel/illamående var döda. Hjärnan tar nya vägar, den lär sig. Ljud- och ljuskänslig första dagarna.
2015-05-04
Träning med sjukgymnast går jättebra, framsteg dag för dag. Överläkaren ville ha mig här 1-2 veckor från idag! Känns jättelänge! Tittade på mig idag när jag gick med stavar och sjukgymnast runt korridoren. Han hade remiss till F som han rev.. Länsintag för stroke under 65 år, men han trodde jag skulle funka bra av det som fanns i Mora. Jag spänner mig rätt mycket, är fortfarande högervriden. Hjärntrött. Skönt att komma till sängen. Gjorde ultraljud av vaderna idag, de hittade inget. Hjärnröntgen om en timme, de tror inte att de hittar nåt nytt, men ändå. Läkaren vill ha med mig i nån undersökning/forskning kring antidepressiva tabletter som får hjärnan att bilda nya hjärnceller där andra dött. Känns spontant att jag inte vill.
2015-05-07
Kvar på lasarettet. Inget svar på MR ännu, har bett att få prata med läkaren idag. Permis i helgen, men vill helst vara hemma i helgen och därefter! Rehab så få gånger här i M, blir fortare frisk hemma. Kan ta hjälp av VC hemma? Ser dubbelt med glasögon på nära håll, ser bättre utan! Fast bara på nära håll. Remiss till ögon tror jag. Där finns ju L! Får besök av Å och T idag, T ska ta av gips och kryckor idag! Jag jobbar lite med bollen, går annars runt sängen utan hjälpmedel. Vingligt men bättre än förr. Är för små ytor här! Farmor bor hos oss sön-tis och sen kommer A på tis kväll. Halvdag på onsdag. Jag kommer att få hjälp. En tidigare kollega mailade o sa att jag skulle tjata om en vårdplan o anhörigstöd för träningen hemma. Får se vad läkaren säger.
2015-05-07 em
Jippi! Utskriven i morgon! Mam o pap hämtar mig vid 14. A jägarskola 9-17 med åtta andra killar. Läkaren hade egen stroke för 7 år sedan. Förlamad i höger sida. Han säger att man blir friskare på sjukhus och att han gärna haft mig kvar, men ok med svärmor boende hos oss. Säger att jag behöver vila. Kan endast koncentrera mig på en sak i taget. Dubbelsteg när jag hälsade på en undersköterska i korridoren.. Det måste få ta tid. Han visade mig röntgenplåtarna som visade flera små proppar i vänster lillhjärnan. Antingen har en stor delat sig i flera små, eller så har flera små kommit. Risken är minimal att det händer igen, tack vare Waran. Kan ha med flyg att göra, ingen längre flygresa inom 6 månader, men sen ok säger han. Dock har han själv inte vågat åka pga risken för ny stroke. Han skulle aldrig förlåta sig själv... Pust! Han säger att jag haft tur i oturen... Men nästa gång vet jag ju inte var den sätter sig!!! Om...
Ska bli skönt att komma hem, hoppas ngn av barnen kommer hit o hämtar mig.. Mamma skulle höra. Har fått lite meddelanden på Facebook av "familjen", M (faster), A , M och L (kusiner). Troligen sjukskriven lika länge som bilförbudet. Har inte sagt det till AnBa än... Orkar inte.
2015-08-05
Läkarbesök idag, sjuksköterska på Strokeavd i M 1,5 timme först, sen träffa läkaren en stund. Han ringde i måndags, ville sjukskriva mig igen efter lite prat. Fick alternativ: 2 mån 100% sjukskriven + arbetsträning 50% därefter eller 6 veckor 100% sjukskriven + arbetsträning 25% därefter (kan gå upp eller ner). Skriver ut intyg i em. Hur mår jag då? Ganska bra, socialt och psykiskt. Nu har alla haft semester/sommarlov och jag har inte varit sjukskriven ensam, utan ansvar för andra, något. Känns bra med ngn vecka efter att skolan har börjat för att tänka på mig själv. Köra barnen till kl 8, sedan träna och sen duscha, vila och ta hand om mig själv till barnen slutar skolan. Är lite "rädd" för jobbet. Inget har hänt med hjärnan men jag märker att jag inte kan läsa "som vanligt" och jag är mest rädd för att träffa folk jag inte känner/som inte känner mig och som inte vet vad jag varit med om. Skriver sämre på datorn märker jag också, gör oftare fel även om jag kan skriva med båda händerna. Vardagssaker som jag inte kan/kan sämre är saker med höger hand: borsta tänderna går nästan inte alls utan min batteridrivna eltandborste, jag borstar även sämre på barnen (de borstar hellre själva!), vinka med höger hand går inte och känns märkligt, skära eller andra saker med höger gör jag, men det känns svårare och jag har armen tätt intill kroppen för att få bättre styrsel. Har tappat en förskärare en gång (har aldrig hänt förr!) och jag kokar över på spisen oftare och jag är fumlig, tappar saker ofta. Spiller. Ofta får ngn i min närhet (A) ta sånt som inte får spillas ut.
Tappat känseln (beröring?) på vänster (!) sida? Är inte lam, och är dessutom starkare i vänster än i höger, men jag kan inte "pilla tossing" längre. Det känns konstigt/gör ont (?) på vänster ben/fot. Höger är bättre, där känns det inte konstigt.
När jag går känns det "vingligt" och som om varje bil jag möter borde undra om jag är nykter eller inte… Är hjärnan en del och kroppen en annan? I början var jag tre-delad: hjärnan, armarna och benen. Nu funkar armar och ben bättre ihop, men det känns annorlunda. Lite "fullt" (?). Vänster sida hänger ihop bra, men höger sida är långsammare och armen följer inte med lika bra automatiskt. Hur kompenserar jag egentligen?! Hade ryggskott i över en vecka förra veckan och kunde knappt ta mig ur sängen. Nu bra och jag kan träna igen.
I Sälen v 30 märkte jag verkligen att ljud och ljus och mycket människor/intryck påverkar mig. Blev trött fort i simhallen och kände mig jättetung, särskilt i höger sida, när jag kom upp ur vattnet. Var tvungen att sätta mig och vila flera gånger.
Var på restaurang en kväll i somras och åt och då kände jag också att jag blev påverkad av ljud/ljus/människor. Vågade nästan inte gå på toa för jag visste inte om jag skulle klara av att gå. A följde med.
2015-08-12
Träffat några på kontoret vid Odenplan idag. Bra! Kände mig stärkt, även om jag märker att jag kanske har ändrats en del? Fick mail fr tre olika personer idag kring tre olika affärer och blev stressad över det. Herre Gud hur har jag klarat det förut?! Kanske jobbade jag för mycket då, för intensivt? Alltid många bollar i luften, tre personer, tre affärer var ju ingenting i jämförelse!!! Visst, det ska nog gå bra, men tankarna kommer ibland över en: "Klarar jag det här?" "Vill jag det här?"... Ja, det tror jag, men inte till vilket pris som helst. Nåja, det märks väl först när jag provat. Ge det tid sa läkaren, ha tålamod...
2015-08-19 Onsdag
Skolorna började igår. Känns bra. Lämnade lilla L kl 8 idag och ska hämta henne kl 13. Huvudvärk. Mycket. Känner mig rastlös. Feber? Sovit mindre än vanligt två nätter. 8 timmar ist för 12... Försöker sova nu, men det går inte. Tagit en alvedon. Vilar i sängen. M hade tre tjejkompisar med sig hem igår, kanske tar mer på mina krafter än jag tror? På F-klass med L 9-11 igår. Jobbigt. Tal och gång påverkat efter en timme. Utan ansvar. Intryck? Får se hur det här går...
2015-08-20 Torsdag
Har ätit Atorvastatin Ranbaxy denna vecka. Tidigare åt jag Atorbir av Sandoz. Biverkningar verkar vara samma enl förpackningssedeln, men det är först nu jag upplever:
A) Karpaltunnelsyndom med stickningar i händer, tummar mm
B) Sömnsvårigheter, svårt att somna in, rastlös - jag som aldrig haft problem med att sova!!
C) Huvudvärk - är det för att jag är trött?!
D) Stel i nacken
Beror det på medicinen eller ngt annat? Har ingen feber, men det känns nästan så...
Tuesday, June 16, 2015
STROKE
Tro det eller ej, men i slutet av april - faktiskt på morgonen på min 40-års dag! - vaknade jag i min säng och fick en stroke...
S T R O K E
Jösses! Stroke! Det är en sjukdom som äldre människor får, som leder till halvkroppsförlamning, depressioner och som leder till stor förändring. Inte minst till hjärnförsämring!
Jag har ganska nyligen hört om ett enda fall av stroke hos en ung människa, en 32-årig tjej som fått börja i första klass för att kunna forma bokstäver igen...
Inte jag!? Inte nu?!
Ambulansen körde med blåljus och sirener de tre-fyra milen till närmsta lasarett. Jag glömde till och med ta med mig glasögonen som jag normalt har varje dag. Ambulanssjuksköterskan (som var manlig) sa till mig med ledsna ögon när han tog sin hand på min axel, "Jag måste ju säga att något har hänt i din hjärna... Kanske har du fått en subaraknoidalblödning (jag har googlat stavningen!)." Mitt eget tal var vid det laget inte det bästa utan jag sluddrade nästan oförstående "Men jag blir väl bra?!"
Det har varit min inställning sedan allt hände. Att allt ska bli som vanligt igen. Herre Gud! Jag är bara fyrtio! Jag är småbarnsmamma - jag har tre barn under elva år!
Min fyrtiodag följdes av drygt två veckor på sjukhus, bortsett från en helgs permission med rullator.
Idag, en och en halv månad sedan händelsen är jag betydligt bättre. Även om jag fortfarande inte är riktigt bra. Jag blir trött och måste vila, kan inte riktigt koncentrera mig som förr, blir påverkad på talet och behöver tänka mer på att artikulera eller att inte sluddra, särskilt när jag blir trött. Mitt körkort togs när jag skrevs ut på tre månader, och vi får väl se hur och när jag får det tillbaka. Inledningsvis förstod jag att jag inte kunde köra bil eftersom koncentration och uppmärksamhet påverkats, men nu har det blivit lite bättre. Än återstår nästan två månader. Mycket kan hända.
Jag tränar på min balans. Först, på sjukhuset, med rullstol och rullator sedan gående i trappor - även om det krävdes stöd/hjälp och inte gick särskilt fort. Sedan hemma, balansgång på mattkanten och nu, sedan igår (!) på gymmet med det program min sjukgymnast på vårdcentralen tog fram åt mig. Jag kan inte springa - jag som kommit igång med joggingen! Nåväl, jag kan i alla fall gå på bandet, även om det inte riktigt är som förut. Men jag lever!!! Och jag blir återställd - om jag ger det tid sa läkaren... Kanske blir jag inte riktigt stark igen i höger sida, men det är väl bra att jag är vänsterhänt då! :) Man får glädjas åt "det lilla" som i mitt fall är mycket!
S T R O K E
Jösses! Stroke! Det är en sjukdom som äldre människor får, som leder till halvkroppsförlamning, depressioner och som leder till stor förändring. Inte minst till hjärnförsämring!
Jag har ganska nyligen hört om ett enda fall av stroke hos en ung människa, en 32-årig tjej som fått börja i första klass för att kunna forma bokstäver igen...
Inte jag!? Inte nu?!
Ambulansen körde med blåljus och sirener de tre-fyra milen till närmsta lasarett. Jag glömde till och med ta med mig glasögonen som jag normalt har varje dag. Ambulanssjuksköterskan (som var manlig) sa till mig med ledsna ögon när han tog sin hand på min axel, "Jag måste ju säga att något har hänt i din hjärna... Kanske har du fått en subaraknoidalblödning (jag har googlat stavningen!)." Mitt eget tal var vid det laget inte det bästa utan jag sluddrade nästan oförstående "Men jag blir väl bra?!"
Det har varit min inställning sedan allt hände. Att allt ska bli som vanligt igen. Herre Gud! Jag är bara fyrtio! Jag är småbarnsmamma - jag har tre barn under elva år!
Min fyrtiodag följdes av drygt två veckor på sjukhus, bortsett från en helgs permission med rullator.
Idag, en och en halv månad sedan händelsen är jag betydligt bättre. Även om jag fortfarande inte är riktigt bra. Jag blir trött och måste vila, kan inte riktigt koncentrera mig som förr, blir påverkad på talet och behöver tänka mer på att artikulera eller att inte sluddra, särskilt när jag blir trött. Mitt körkort togs när jag skrevs ut på tre månader, och vi får väl se hur och när jag får det tillbaka. Inledningsvis förstod jag att jag inte kunde köra bil eftersom koncentration och uppmärksamhet påverkats, men nu har det blivit lite bättre. Än återstår nästan två månader. Mycket kan hända.
Jag tränar på min balans. Först, på sjukhuset, med rullstol och rullator sedan gående i trappor - även om det krävdes stöd/hjälp och inte gick särskilt fort. Sedan hemma, balansgång på mattkanten och nu, sedan igår (!) på gymmet med det program min sjukgymnast på vårdcentralen tog fram åt mig. Jag kan inte springa - jag som kommit igång med joggingen! Nåväl, jag kan i alla fall gå på bandet, även om det inte riktigt är som förut. Men jag lever!!! Och jag blir återställd - om jag ger det tid sa läkaren... Kanske blir jag inte riktigt stark igen i höger sida, men det är väl bra att jag är vänsterhänt då! :) Man får glädjas åt "det lilla" som i mitt fall är mycket!
Subscribe to:
Posts (Atom)